Deus semper maior!

Bror Lindholm är en person som bor i Skaftung. Den byn ligger i Kristinestad bredvid byn Härkmeri, där min mor har en sommarstuga (där också jag har spenderat många av min barndoms somrar).
I en insändare i Kp 31/06 reagerar Lindholm på något som jag har sagt, när han undrar om Jesus verkligen skulle ha deltagit i en pridemarsch.

Jag är övertygad om att han skulle ha gjort det. Hans verksamhet riktade sig mycket långt till dem som det övriga samhället såg ner på eller (med bibliska motiveringar) stötte ut. Några exempel: Kvinnan vid Sykars brunn, Sackaios, Matteus, synderskan i fariséns hus, rövaren på korset...

Jesu exempel förpliktigar.

Den 15 juli kommenterade jag Kyrkpressens ”heta linje” med frågor till biskopskandidaterna i inlägget Biskopsfrågor. I veckans nummer (31/06, s. 13) fortsätter utfrågningen.

Också denna gång har läsarna ställt fyra frågor. Den fjärde är ställd av en viss Karl af Hällström, så den har förstås ett speciellt intresse för mig. De tre övriga frågorna är detaljfunderingar, tycker jag, men kan ju vara intressanta ändå.

Först kommer en fråga om Finlands relation till Israel och om judemission. De flesta anser att våra staters förhållande bör vara normalt och korrekt. Björkstrand nämner att han under sin tid i regeringen aktivt medverkade till att vi fick ett sådant förhållande också till Israel. Neutraliteten är viktig för att omvärlden skall kunna verka för fred i Mellanöstern, menar Liljeström, och de flesta andra verkar vara på liknande linje. Perret är kluven: han sörjer över ”ensidigheten” i våra officiella uttalanden, och tycker att man borde följa med mer nyanserade utländska media. Kanske det. ”Som kristen vill jag välsigna Israel, men allt som Israel gör kan jag inte godkänna,” skriver han.
Angående judemissionen är alla överens om att också judarna har rätt att höra evangeliet om Kristus. Perret profilerar sig dock också här: ”Jag tror att Gud har en speciell tidtabell för Israel.”

Den andra frågan, om det är rätt att en omgift ställer upp som biskopskandidat, ställs (inte överraskande) av den fundamentalistiskt lagda Regina Kreander. Liljeström svävar inte på målet. Hennes svar är i sin helhet: ”Jag ser inte något hinder för det.” Också Björkstrand (som ju själv är frånskild och omgift), Fagerudd och Laxell svarar utan att tveka ”ja” på frågan, medan Åstrand verkar göra det med lite mer tvekan. Schmidt svarar ”nej”, men nyanserar svaret med att Herren ”kallar dock på ett överraskande sätt människor till tjänst i sin kyrka.” Perret hänvisar till 1Tim 3 och till ”anstötlighetsaspekten”, men säger också att vi alla är beroende av Guds nåd. Hmm... visst... men jag upplever nog att han glider undan utan att svara.

Fråga tre handlar om de yttersta tiderna, skulle jag tro. Hur tolkar du tidens tecken i Matt 24, Mark 13 och Luk 21? Det viktiga är inte all förstörelse som skall komma enligt texterna, utan budskapet att Guds rike är nära, och vi får leva i trygghet vad som än händer i världen. Det är tron på Gud som ger hopp, och den gör att vi kan leva tryggt i nuet. Vi skall inte "läsa in" för mycket i bibelordet och tro att vi kan veta dagar och timmar. Så svarar de sex.
Perret har inte oväntat en mer bokstavlig tolkning.

Och så till sist den fråga jag själv ställde: "Vilka är de viktigaste egenskaper som en biskop behöver, och anser Du att du har dem?"
Kandidaterna räknar upp många goda egenskaper. Ingen människa kan inneha dem alla, men det är det väl ingen som inbillar sig heller. Vilka är de viktigaste?
Björkstrand: Samarbetsförmåga. Bibeln som rättesnöre. Förkunna evangeliet i tiden. Minst en teologie doktors grad. Erfarenhet av förvaltning. En bred kontaktyta i samhället. En klar andlig vision om vart vi skall gå. Fagerudd: "...förmågan att kunna samla, leda och inspirera församlingarna att verka i enlighet med sin tro." Laxell: En trygg identitet. En vilja att vara ledare. Liljeström: Ledarskaps- och samarbetsförmåga. Klar och konsekvent teologisk bas. Närvaro, lugn, öppenhet. Förmåga att lyssna, analysera, fatta beslut och uttrycka sig i media. Perret: Förtroende. Schmidt: Att ta ansvar. Att dela på ansvaret. Åstrand: Söka vägen framåt genom dialog. Skapa ett gott samarbetsklimat.
Sammanfattningsvis skall biskopen vara teologiskt kunnig, konsekvent och biblisk samt inneha ledarskapsförmåga (alltså förmåga till ansvar, samarbete, inspiration och vision) och kommunikationsförmåga. Det låter ju bra.
Det som inte låter lika bra är kandidaternas svar på den andra delfrågan. Jag frågade ju inte om kandidaterna har de erforderliga egenskaperna, utan om de anser att de har dem. Ändå säger både Björkstrand, Perret och Åstrand att elektorerna bör svara på frågan.
Detta är naturligtvis en ren undanflykt som inte bådar gott för dessa herrars förmåga att förvalta stiftets högsta ämbete. Ingen annan än de själva kan svara på frågan "vad anser Du". Herrarna försöker utan tvivel verka ödmjuka, men lyckas bara visa sig vara skenheliga hycklare. Usch och fy!

För att sammanfatta denna omgång: På fråga efter fråga profilerar Perret sig biblicistiskt i den mån han överhuvudtaget besvarar frågorna. Schmidt överraskar negativt med sitt nej på den andra frågan. Björkstrand överbetonar sina egna (erkänt imponerande) meriter, och den falska tonen på den sista frågan drar ner hans aktier. Det sistnämnda gäller också Åstrand, som också svävar på målet i den andra frågan. Fagerudd och Laxell har goda och stabila svar (tack, bästa bröder!), medan Liljeströms svar som väntat är lysande.

I kombination med Yles biskopsenkät, där uppdelningen i huvud- och regionalkandidater var tydlig, kan följande konstateras:
Av regionalkandidaterna sjunker Schmidt på skalan, medan Fagerudd och Laxell gör väl ifrån sig. De tre manliga huvudkandidaterna klarar sig dåligt (i Björkstrands och Åstrands fall oväntat dåligt), medan den enda som - än en gång - klarar sig utmärkt är Helene Liljeström!

Kristendomen och den kristna Kyrkan vill sprida frid och glädje omkring sig. Ofta misslyckas den ändå med det, och sprider i stället betryck, intolerans, småsinthet och annat otyg. Varför?

Vårt glädjebudskap (“euangelion” på grekiska) handlar om befrielse, men leder ofta till ökad syndabörda och en känsla av allmän dålighet. Varför?

Jag tror inte att det är något fel på själva “produkten”. Gud själv har blivit människa i Kristus för att befria människorna från syndens, dödens och ondskans välde - vad kan vara bättre än det? Felet ligger antagligen i presentationen (“försäljningen”). Vi präster, teologer och andra ansvariga lyckas inte formulera det tidlösa budskapet på ett sätt som skulle nå fram till vår tids människor, utan förlitar oss för mycket på gamla invanda formuleringar och verksamhetsformer.

Vi borde alltså presentera den gamla “produkten” på ett nytt sätt. Samtidigt bör vi akta oss så att de nya “försäljningsmetoderna” inte leder till att själva produkten förändras till något sämre, något tidsbundet.

Det är där åtminstone en del av problemet sitter, tror jag. Vi är dåliga försäljare, och också dåliga mannekänger för “produkten”. Vi lever inte alltid som vi lär, och kallas därför för hycklare. Vi är ibland oengagerade och får ryktet att vara “brödpräster”. Vi grälar emellanåt om småsaker, vilket leder till att folk tappar förtroendet för oss. Hur det går med oss är inte så allvarligt, kanske, men när det i sin tur leder till att folk också tappar tron, är det värre.

Vi präster och kyrkans andra tjänare har misslyckats i vår uppgift på många sätt. Det är förstås mänskligt och till stor del förståeligt, men trots det bör vi förstås försöka bättra oss - och framför allt bättra systemet.

Men hur? Var ska vi börja? Vilket är slutmålet?

Gud hjälpe oss!

(Coco, this one's for you...)

The news agency 365gay.com published today (August 1st) a story entitled ”Senior Gay Anglican Has Civil Partnership” (http://www.365gay.com/Newscon06/08/080106anglican.htm). It, in turn, relies on an article, ”Gay cleric 'marries' partner in secret”, published in The Telegraph (http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/08/01/nlesb201.xml).

The reported event is, in any case, that the Very Rev Jeffrey John, the Dean of St Albans (and therefore a very high-ranking Anglican), exchanged vows with the Rev Grant Holmes, a hospital chaplain. Dr John and Rev Holmes have been together for nearly 30 years.
The private event was deliberately low-key to avoid media attention, and only a few witnesses were in attendance. It is not thought that the civil ceremony was followed by any form of religious blessing, but it is understood that the couple wore clerical collars. Members of the cathedral's congregation were informed about the union on Sunday, which gives Dr John and Rev Holmes almost the same legal rights as a married couple.

The Anglican Church is not permitted under the civil partnership law from preventing its clergy from marrying but the event is likely to stir up conservatives still angry over the election of Gene Robinson as bishop of New Hampshire in the United States.
Shortly after Robinson's elevation to bishop the Anglican Church named Dr John to be Bishop of Reading. Following an outcry from conservatives John declined the appointment and was subsequently named Dean of St. Albans.
Dr John is not barred from entering a civil partnership under guidelines issued by the House of Bishops last year because he says that he and his partner no longer engage in sexual activity. The guidelines said that clergy could enter into such unions if they assure their bishop that they are celibate. (Personally, I find that odd, but then, I'm not Anglican...)

But conservative leaders in Africa and Asia are certain to complain to the Archbishop of Canterbury, Dr Rowan Williams, that such a senior figure has taken advantage of the change in the law which, they argue, is unbiblical and weakens traditional Church teaching.
The Bishop of St. Albans, the Rt Rev Christopher Herbert, said that he believed that civil partnerships were "a matter of justice, reflecting a society of difference and change".

In May, I blogged about two gay Swedish pastors, Lars Arnell and Lars Gårdfeldt, who were married in Canada, and now applied for recognition of their marriage in Sweden (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/05/uutinen-ruotsalaiset-homopapit.html).
The Telegraph reports about a parallel case in England, where the lesbian couple in question lost their court battle. http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml;jsessionid=A5KMU54JOF1ORQFIQMFSFFWAVCBQ0IV0?xml=/news/2006/08/01/nlesb01.xml