Deus semper maior!

Demo24

Jag kommer att medverka på något som kallas Demo24 i Nagu i Åbolands skärgård 25-26.1.08. På evenemangets hemsida presenteras det bl.a. så här:

DEMO24 är en festival för dej 13-18 åring, som vill lära dej mera om hur samhället fungerar. Och hur du själv kan vara med och påverka i din närmiljö och i skolan. DEMO24 håller på i 24 timmar, med program hela tiden för den som vill. Men ta ändå med dej liggunderlag och sovsäck, om du vill ta igen dej lite under några nattimmar.

Jag kommer att delta i en paneldebatt med början kl. 21 på fredag. Debattdeltagarna presenteras så här:

På fredag kl 21.00 presenterar Demo24 en paneldebatt med rubriken ”Olika sätt att påverka”. Då diskuterar Svensk ungdoms viceordförande Anniina Pirttimaa, civil olydnadaktivisten Dan Helenius, kaplan Karl af Hällström som inte var välkommen till nattvarden i Markus församling, Malou Zilliacus ordförande för Finlands svenska ungdomsförbund. Debatten leds av Peter ”Petski” Westerholm.

Vi har också gjort videopresentationer, som finns på hemsidan. Tio sekunder för att sammanfatta vem man är - oj nej! Men kanske det relevanta kom fram.

Jag hoppas att det blir bra! Intressant blir det i alla fall - och det var ju hedrande att bli tillfrågad!
Fast jag hoppas ju nog att jag slipper sova på ett klassrumsgolv...

http://www.demo24.fi/start/


"Christianity = Anti-homosexual"

A survey in the United States conducted by the Barna Group between 2004 and now has found that both Christians and non-Christians have a 'bad impression' of Christianity.
The religion is also waning in popularity with a rapid increase in people describing themselves as 'non-Christian' since the same poll was conducted in 1996.
91% of young non-Christians and 80% of young churchgoers said "anti-homosexual" describes Christianity.
Further research found that both groups said that Christians "show excessive contempt and unloving attitudes towards gays and lesbians."
Young Christians told researchers that the church has made homosexuality a "bigger sin" than anything else and not helped them apply the biblical teaching on homosexuality to their friendships with gays and lesbians.
Overall, the Barna found that the younger generation is much more sceptical and critical of Christianity today, whether they are or are not believers.
Christianity's 'image problem', as Time magazine describes it, is in need of a major overhaul.

The Barna research was highlighted in a comment piece on Christian website Ekklesia.co.uk by commentator Tim Nafziger, who said it raised profound questions for churches.
"A whopping 80% of non-Christians surveyed had spent at least six months attending church," he wrote.
"These are not casual cynics, jaded by the media. They are people who have tried Christianity and found it wanting. In other words, all of us Christians are responsible.
"We can't just point our fingers at some other part of the church or secular society. Where have we failed to model the radical hospitality of Jesus?"

Sources and links: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/christianity-anti-homosexual.html



Insändarskörd

På Luciadagen 13.12.07 ingår flera intressanta insändare i Kyrkpressen 50/07, s. 5.
http://tinyurl.com/2alqms

En är skriven av Stig-Olof Fernström och Henrik Perret, två av de ledande konservativa teologerna i Borgå stift, och är rubricerad Anmärkning eller uppmuntran? Skribenterna uttrycker sin besvikelse över den anmärkning som Halvar Sandell har fått och över biskop Gustav Björkstrands motiveringar till den. De undrar om biskopen inte borde vägleda de präster som "efter bästa förmåga försöker förkunna omvändelsens nödvändighet" i st.f. att ge dem offentliga anmärkningar. Detta berättade jag också här.

Men frågan blir väl: hur vägleda någon som vägrar bli vägledd?

Två andra insändare i Kp kommenterar hbt-frågan inom kyrkan på ett allmännare plan. Fred Koroleff efterlyser i insändaren Rasera inte grundpelare strikta regler för förhållandesättet till homosexuella och en upphöjning av äktenskapet mellan man och kvinna. Teol.dr. h.c. Paul von Martens menar att kärleksfullhet från biskoparnas sida vore att ta sig an dem som föds med Downs syndrom (såsom hans egen dotter, min kommentar), snarare än de homosexuella. Hans insändare har rubriken Kyrkans kärlek och avslutas med orden "Föreställningen att vår kyrka framförallt är ett kristet samfund är mycket optimistisk. Mera realistiskt är att se den som en religiös guldram för dominerande uppfattningar i samhällsdebatten."

Till Koroleff kunde man säga att stabila kärleksfulla parförhållanden visst är en grundpelare i samhället, men att de är det oberoende av könsfördelningen i dem. Och von Martens har helt rätt i att kyrkan bör bry sig om samhällets svagaste, och exemplet personer med Downs syndrom, som av naturliga skäl ligger honom nära om hjärtat, är ett gott exempel på detta. Men för det första gör kyrkan en hel del redan, vilket han nog vet, och, för det andra, fastän kyrkan säkert kunde göra mera är det inte emot en att en annan blir hjälpt. Kyrkans inställning till homosexuella och till personer med Downs syndrom kan inte alltför lättvindigt ställas emot varandra.

I dagens nummer av Hufvudstadsbladet (14.12.07, s. 22) skriver Erwin Woitsch en insändare rubricerad Ortodoxa kyrkan har inte gett riktlinjer (om inställningen till homosexuella, alltså). Jag har bloggat om ämnet bl.a. här: http://tinyurl.com/2f9wqp. Woitsch uppger att han representerar det ortodoxa regnbågssällskapet, och han skriver: "I den ortodoxa kyrkans tradition formulerar man inte dogmer till alla jordelivets etiska frågor, så som ofta är fallet i de västliga kyrkorna. Därför har det inte på officiellt håll givits riktlinjer till hur förhålla sig till sexuella minoriteter [...]."
http://tinyurl.com/2gkp4a

Det är å ena sidan bra att enskilda kristna själva får ta ställning till de etiska spörsmål som de kommer i kontakt med. Å andra sidan leder denna situation till att både frågeställningarna och svaren blir mångfasetterade. Det blir komplicerat, helt enkelt.
Men det är ju livet också.


Sveriges bästa kyrkliga bloggare - nu också i Finland!

Jag har länge läst Karin Långström Vinges blogg med stor behållning. Hon är präst och kyrkomötesledamot i Svenska kyrkan och skriver med värme, humor och insikt, vilket jag uppskattar. Hennes predikningar publiceras dessutom på predikantbloggen.blogspot.com.

Nu har hon tagit steget över pölen och speglar sin blogg till Kyrkpressens bloggportal, vilket hon meddelar här. Det gläder mig att en så vettig kollega ger sig in på den arenan. Samtidigt oroar jag mig en smula och hoppas att allt går väl. Jag hoppade ju själv av den portalen efter att ha blivit utmattad av den anda som rådde där och de trakasserier som jag råkade ut för (se här). När Kerstin Lindén på sätt och vis axlade min mantel, varnade jag henne - men hon tycks ännu stå ut. Jag hoppas och tror att Karin också skall göra det.

Lycka till, Karin, och Gud välsigne dig!

http://karinlangstromvinge.blogspot.com/
http://www.kyrkpressen.fi/blogg/karinlangstromvinge/



Frågespalten XXV: Kyrkliga tvister i världsliga domstolar

CatarinaM skriver i en kommentar:

Min fråga gäller hur du ställer dig till detta, som eventuellt ser ut att bli ett fenomen i vår kyrka, att ställa en broder/syster inför rätta. Hur ser du på Rom 14:10 i skenet av det du bloggar om?

Rom 14:10 säger: Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Det finns också andra bibelställen med liknande budskap, t.ex Matt 7:1, Luk 6:37 och kanske särskilt 1Kor 6:1-8, men de har ändå alla lite olika vinkling.

Rom 14 handlar inte om världsliga domstolar, utan om att inte fördöma och se ner på sådana vilkas tro på Kristus får dem att dra andra slutsatser än vi. För att översätta Pauli argumentation till vår tid: Den som har svag tro kan ta skada av att dricka alkohol eller röka, medan den som har ett gott gudsförhållande kan ta ett glas eller ett bloss utan att ta skada till sin själ. Dock har den med stark tro ett ansvar för att inte förleda den svagare till att handla emot sin tro, för då tar denne skada. Den starke får inte se ner på den svage, och den svage får inte fördöma den starke.

När det gäller dagens kyrkliga tvister i världsliga domstolar, är det faktiskt Rom 14som är närmast applikabelt, trots att 1Kor 6 talar just om domstolstvister. Där tycks det dock handla om civilrättsliga mål och affärstvister, inte sådana teologiska stridigheter som det nu rör sig om.
Men jag tror nog att man gör det lite enkelt för sig om man försöker använda Rom 14 rakt av på dagens situation. Det finns nämligen andra aspekter än de rent teologiska.

Ta kvinnoprästfrågan som exempel; den är väl mest aktuell. Det finns sådana som anser att kvinnor bör få bli präster; vi kallar den "förespråkare". Det finns sådana som har motsatt åsikt, och dem kallar vi "motståndare". Båda grupperingarna har olika motiv för sin åsikt, men för båda är det ytterst en samvets- och en trosfråga. Båda kan hänvisa till olika bibelställen som stöd för sin åsikt. Därför är också båda åsikterna tillåtna inom kyrkan.

Men sedan kommer vi till praktiken. År 1986 beslöt kyrkomötet att det är "förespråkarnas" linje som är kyrkans, och två år senare blev de första kvinnorna prästvigda. Detta betyder att dessa kvinnor är präster i samma mån som sina manliga kolleger, och därmed bör behandlas lika. Om någon inte kan göra det, bryter den alltså mot kyrkans linje. Dessutom gör "motståndaren" sig skyldig till könsdiskriminering på arbetsplatsen, och bryter alltså också mot rikets lag. Detta är alltså oberoende av om man är en misogyn manschauvinist eller om man har samvetsbetänkligheter av mer "legitimt" slag.

En världslig domstol kan inte och bör inte ta ställning i teologiska frågor. Däremot kan och bör den döma enligt rikets lag. Eftersom båda teologiska linjerna är tillåtna tills de står i strid med kyrkans ordning och rikets lag, blir det inget principiellt problem av detta. Var och en bör oberoende av åsikt följa kyrkans ordning. Kan man inte det bör man dra slutsatserna av det, eller åtminstone inte bli förvånad över att ställas till ansvar.

Det är ju klart att processen borde börja inom kyrkan, såsom i fallet Rankinen. Att Hyvinge-fallet gick direkt till domstol tycker jag var tråkigt; domkapitlet kunde ha behandlat det först.


Svenska kyrkan och äktenskapet

Svenska kyrkans Kyrkostyrelse har än en gång uttalat sig som remissinstans. Äktenskap och partnerskap är likvärdiga samlevnadsformer, anser man och säger därför ja till förslaget att föra samman lagstiftningen för äktenskap och partnerskap till en gemensam lag. Men Kyrkostyrelsen anser att ordet "äktenskap" bara ska användas för relationen mellan en kvinna och en man. Kyrkostyrelsen utgår även ifrån att Svenska kyrkan är beredd att registrera partnerskap om detta kan ske inom ramen för en gudstjänstordning som kyrkan själv bestämmer över.
– Eftersom vi anser dem likvärdiga så är vi öppna för att partnerskap också ska kunna ingås i kyrkan, säger ärkebiskop Anders Wejryd.

Jag - liksom många andra kommentatorer - är delad angående denna nyhet. Å ena sidan jämställer man äktenskap med partnerskap och kallar dem likvärdiga. Båda skall kunna ingås i kyrkan. Å andra sidan reserverar man ordet "äktenskap" för den tvåkönade varianten. Kyrkostyrelsen vill alltså både äta kakan och ha den kvar.

En intressant detalj är också att i o.m. den nya äktenskapslag som är på kommande, kommer det registrerade partnerskapet att slopas och ersättas av äktenskap (vilket ord man än önskar använda). Vilken betydelse har kyrkostyrelsens distinktion i det skedet?

Kommentatorerna är klart delade i två läger: de som (såsom jag) välkomnar själva beslutet men är besvikna på inskränkningen av ordet "äktenskap", och de som välkomnar inskränkningen men i övrigt är kritiska till beslutet. En respektingivande kommentar kom från pingstledaren Sten Gunnar Hedin, som (förstås) hör till den senare gruppen. Han sade, enligt Kyrkans tidning:
"Jag kan tänka mig att det kommer att bli svårt för många enskilda präster och församlingar, och det kommer säkert att väcka förvåning och uppmärksamhet i de internationella kontakterna. Men i övrigt vore det lite förmätet av mig att ha några synpunkter."

Ödmjukt och bra! Tack för det!

Remissvaren från olika håll skall vara inlämnade 15.1.08, och sedan fortsätter den statliga processen i sista hand i riksdagen.

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/svenska-kyrkan-och-ktenskapet.html



Frågespalten XXIV: Karikatyrer

Min första kontakt med framgångsteologi och med Livets Ord var 1987 i Vasa, när jag var på påskturné med Kristliga beväringsgruppen (KBG - och se till att få de två sista bokstäverna i rätt ordning!). En av de ledande personerna på Livets Ord i Uppsala (jag minns inte hans namn, men det var inte Ulf Ekman) hade kommit över Bottenviken med en grupp studerande från bibelskolan. Det hela var mycket obehagligt. Talaren gjorde narr av dem som inte lät sig bli helade i Jesu namn, och studerandena skrattade på ett underligt, spänt sätt. Alla vi KBGare tog avstånd från denna show.

Vad jag har förstått har Livets Ord ändrat sig under de senaste tjugo åren och blivit mer mainstream. Att göra narr av sjuka och handikappade är inte (längre) deras stil. Tvärtom tycks Livets Ord, och Ulf Ekman i synnerhet, satsa på att uppnå någon sorts ledande position i ekumeniska sammanhang - och då kan man inte vara alltför sekteristisk själv. Visserligen är det en starkt konservativ linje som man följer - anti-gay och allt det där - men det är de ju inte ensamma om.

Denna skämtteckning av tecknaren Niklas Eriksson publicerades i Borås tidning förra helgen. Den visar Livets Ords parkeringsplats, där handikapprutan leder till helvetets eld. Jag tycker att teckningen är en lustig beskrivning av Livets Ords åsikter enligt det som jag upplevde i Vasa för tjugo år sedan - men som beskrivning av dagens situation är den allvarligt missvisande och föråldrad. Livets Ords språkrör Världen idag lägger naturligtvis ut texten om teckningen.

Bloggaren Seri, som har bett mig kommentera, skriver om detta i inlägget Islam vs kristen satir (http://bloggen.fi/sereni/ 11.12.2007 17:10:15). Hon jämför den här skämtteckningen med Mohammed-karikatyrerna för en tid sedan. De födde ju extrema reaktioner i den muslimska världen - bojkott av danska produkter, vandalisering av danska ambassader, brännande av den danska flaggan m.m. Seri skriver:

*

Nu tycker jag bara att det är väldigt förunderligt att folk gömmer sig så fort muslimerna blir uppröra för "attack mot deras profet/religion", men hånar ngn elelr gör ngt liknande mot kristna, ja då ska de kristna bara tacka och ta emot och inga konsekvenser sker som följd. [...]
Om lite teckningar om Muhammed kan räknas som hets mot folkgrupp och leda till rättsliga konsekvenser i vissa fall (i andra fall då liknande saker hänt), varför låter ni då, politiker, EU ledare och andra, samma hån mot de KRISTNA gå okommenterat vidare?

*

Frågan är berättigad på ett allmänt plan. Ändå finns det skillnader mellan Mohammed och Livets Ord. Om någon skulle publicera nidbilder på t.ex. Jesus - Jesus som gris eller så - så skulle det vara parallellfall till Mohammed-karikatyrerna, och då skulle jag bli upprörd. Men Livets Ord är inte någon så central gestalt inom kristendomen att det vore värt att ställa till upplopp. Den här skämtteckningen var missriktad, och folk inom Livets Ord kan säkert berättigat ta illa upp av den, men den är nog inte värd mer än att man skakar den av sig. Dålig smak, kanske - hädisk, nej.