Föregående avsnitt: Äktenskap
Vigseln är alltså en skyddsmekanism som är till för att skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.
Men statistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att de redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen "om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa" – men för en utomstående är det vanskligt att bedöma sådant.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri; räkningen kommer i lönekuvertet under rubriken "Kyrkoskatt".
Men om det nu har gått så olyckligt att ett äktenskap har kraschat – är de före detta makarna då dåliga människor, förlorare, större syndare än alla andra? Ingalunda. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt emellanåt, och det behöver inte vara någon katastrof.
Jag vill här inte använda ordet "misslyckande" för att racka ner på någon. Att se en skilsmässa som ett misslyckande beror dessutom på vilket perspektiv man anlägger på det hela. Om vi ser det från början av äktenskapet, då man gick in för att få det hela att fungera, är det förstås ett misslyckande. Om vi däremot ser det ur synvinkeln av ett äktenskap som i praktiken redan har kraschat och som inte längre gör annat än skadar dem som är inblandade, är skilsmässan naturligtvis en ofrånkomlig åtgärd för att minimera vidare lidande.
Vad kan då göras? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör dessa känslor bearbetas, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan ett nytt förhållande inleds, så att inte de gamla felen upprepas. Det var en person som sade till mig ungefär: "Du ska inte säga något om äktenskapet till mig! Jag vet allt om äktenskap - jag har varit gift sju gånger!" Jag tänkte (men ville inte säga): "Om du har varit gift sju gånger vet du allt om vigslar, men ingenting om äktenskap. Den fallerande gemensamma länken i dina äktenskap är nog du själv …"
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.
Ordet "skilsmässa" låter förstås i mina öron som en gudstjänst – "mässa" är i kyrklig terminologi synonymt med "nattvardsgudstjänst" – men någon kyrklig förrättning vid namn "skilsmässa" finns inte. Inga planer på att införa någon sådan existerar mig veterligt heller. Någonting som stöder de frånskilda och hjälper dem att gå vidare kan säkert behövas i många fall, men kanske samtal vore bättre, antingen enskilt eller i grupp. I vilket fall som helst bör vi efter bästa förmåga "se med våra ögon", så vi märker dem som behöver stöd.
I Matteusevangeliet finns ett par passager som olika kyrkor tillämpar på olika sätt. I Bergspredikan säger Jesus (5:31-32): "Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap."
Senare i evangeliet (19:3-9) läser vi följande: Några fariseer kom fram till [Jesus] för att sätta honom på prov och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?" Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." De frågade: "Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?" Han svarade: "Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare."
Jesus kommer här med utlåtanden som låter hårda. Termen "otukt" bör här dessutom inte tolkas som otrohet eller något sådant, utan det handlar om äktenskap med alltför nära släktingar, enligt föreskrifterna i Moseböckerna (vilka på en del punkter skiljer sig från t.ex. romersk praxis). I sådana fall är äktenskapet i grunden ogiltigt, tycks Jesus säga, och skilsmässan är ingen egentlig skilsmässa. Men i övriga fall bör parterna i ett äktenskap (och särskilt mannen, enligt den tidens kulturella normer) se till att äktenskapet håller. Så är det nämligen meningen att vara.
En annan tolkning av denna passage är att det handlar om två olika skilsmässoprocesser med beteckningarna "Vilken anledning som helst" och "Otukt". Den sistnämnda var den ursprungliga varianten och krävde domstolsbehandling och bevisföring, medan den förra formellt var lättare (man skrev bara ett "skilsmässobrev"), men därmed också potentiellt lättvindigare. Jesus skulle enligt denna tolkning förkasta den lättvindigare varianten, eftersom äktenskapet är viktigare än så. Däremot skulle han inte förkasta skilsmässan som sådan.
I den romersk-katolska kyrkan tolkas dessa passager så att skilsmässa överhuvudtaget inte är möjlig, medan t.ex. den anglikanska kyrkan tillåter skilsmässa, men inte ett andra äktenskap efter skilsmässan. Samma linje har också den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland följt i gången tid. Men trots att det är meningen att äktenskapet skall vara livslångt, vet vi att omständigheterna och vår egen mänskliga natur ibland gör att vi inte når upp till idealen, till perfektionen. Att lägga ytterligare börda på sådana som har gått igenom en (potentiellt) mycket upprivande process kan knappast anses vara kristligt. Därför har vi frångått den striktare tolkningen av de ideal som Jesus uppmålar och istället strävat efter den kristna kärlekens ideal.
Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet (det om äktenskapsbrott): Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse (Katekesen 6). Det finns prästkolleger som vägrar viga frånskilda. Förutom att de då riskerar att begå tjänstefel, är deras inställning nog obegriplig för mig. Det fanns ändå en tid då också jag kunde säga att jag aldrig hade vigt någon frånskild. Några månader efter att jag blev prästvigd förrättade jag så min första vigsel, där mannen ingick sitt andra äktenskap, och så var det hänt...
Följande avsnitt: De ogifta (publ. 11.9.08)
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/en-vigselprst-funderar.html
