Kristendomen och den kristna Kyrkan vill sprida frid och glädje omkring sig. Ofta misslyckas den ändå med det, och sprider i stället betryck, intolerans, småsinthet och annat otyg. Varför?
Vårt glädjebudskap (“euangelion” på grekiska) handlar om befrielse, men leder ofta till ökad syndabörda och en känsla av allmän dålighet. Varför?
Jag tror inte att det är något fel på själva “produkten”. Gud själv har blivit människa i Kristus för att befria människorna från syndens, dödens och ondskans välde - vad kan vara bättre än det? Felet ligger antagligen i presentationen (“försäljningen”). Vi präster, teologer och andra ansvariga lyckas inte formulera det tidlösa budskapet på ett sätt som skulle nå fram till vår tids människor, utan förlitar oss för mycket på gamla invanda formuleringar och verksamhetsformer.
Vi borde alltså presentera den gamla “produkten” på ett nytt sätt. Samtidigt bör vi akta oss så att de nya “försäljningsmetoderna” inte leder till att själva produkten förändras till något sämre, något tidsbundet.
Det är där åtminstone en del av problemet sitter, tror jag. Vi är dåliga försäljare, och också dåliga mannekänger för “produkten”. Vi lever inte alltid som vi lär, och kallas därför för hycklare. Vi är ibland oengagerade och får ryktet att vara “brödpräster”. Vi grälar emellanåt om småsaker, vilket leder till att folk tappar förtroendet för oss. Hur det går med oss är inte så allvarligt, kanske, men när det i sin tur leder till att folk också tappar tron, är det värre.
Vi präster och kyrkans andra tjänare har misslyckats i vår uppgift på många sätt. Det är förstås mänskligt och till stor del förståeligt, men trots det bör vi förstås försöka bättra oss - och framför allt bättra systemet.
Men hur? Var ska vi börja? Vilket är slutmålet?
Gud hjälpe oss!
