• Kalle af

Stiftets årsbok tar upp homofrågan

Borgå stifts årsbok trillade in i postlådan idag. I år bär den rubriken “Dyrbar”. Som vanligt är dess upplägg att den börjar med tio artiklar kring värde, värden, värderingar och liknande, så följer en åttio sidors stiftskrönika, där huvudvikten ligger på namnlistor och adressuppgifter till församlingarna och deras anställda samt till kyrkliga organisationer av olika slag. Det är dessa listor som gör att åtminstone jag har årsboken till hands längs med året. Sist kommer sponsorerna till tals i en femton sidors annonsbilaga.

Artiklarna är förstås det innehållsmässigt intressanta i boken. Biskop Erik skriver en avskedskria, minister Ulla-May Wideroos skriver under rubriken “Har värdena någon makt i politiken”, Harry Månsus behandlar miljöfrågor och Anita Höglund blir intervjuad om livet som handikappad. Bara för att nämna några.

Den artikel som (inte särskilt överraskande) intresserade mig mest var skriven av prosten Liisa Tuovinen, som är ordförande för Gemenskapsrörelsen (http://www.yhteys.org/). Att hon i stiftets halvofficiella årsbok får komma till tals under rubriken “De homosexuellas värde och plats i kyrkan” var lite förvånande och mycket glädjande. Redaktörerna Pia Kummel-Myrskog, Jan-Erik Nyberg och Pian Wistbacka ska ha stort tack för detta!

I och för sig är hennes artikel inte särdeles radikal, utan närmast en mild påminnelse om realiteterna: Den kristna kyrkan har varit och är skyldig till diskriminering av personer med annan sexuell läggning än heterosexualitet. Biskopsmötets senaste ställningstagande (från år 1984, om jag minns rätt) är en självmotsägelse: Det är tillåtet att vara homosexuell, men inte att leva ut sin homosexualitet. På vilket sätt är det då tillåtet, frågar man sig.

I slutet av sin skrift citerar hon ett uttalande från Gemenskapsrörelsen (http://www.yhteys.org/broschyr.pdf):
Vi är djupt bekymrade över att till sexuella minoriteter hörande anställda, förtroendevalda och övriga ansvarstagande i församlingar i allmänhet inte har någon annan möjlighet är att antingen tiga om sin sexuella inriktning eller lämna sin uppgift och tom. kyrkans gemenskap.
Homosexuella kyrkligt anställda som lever i ett stadgat och trofast parförhållande ger de kristna kyrkorna och samfunden en möjlighet att erbjuda positiva förebilder åt de medlemmar i kyrkan som hör till sexuella minoriteter. Det skulle bekräfta allas rätt till sakramenten, själavården och den kristna gemenskapen.