Deus semper maior!

The Evangelical Lutheran Church of Finland (about equivalent to the ELCA in America), of which I am a pastor, is now discussing in earnest how to proceed with its attitude towards its gay members. See http://www.evl.fi/kkh/ktk/partnership/index.html.

Seemingly as a part of this process, myself and my colleague Tomas Ray have had a complaint made against us to the Chapter of the Diocese of Porvoo (Finland) for taking a vociferous pro-gay stand. The complaint is nothing nearly as serious as what Bradley Schmeling is going through, but annoying, just the same. I've blogged about it, but (naturally) mainly in Swedish. http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/anmld-fr-dk.html http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/klagovisan.html http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/tidningsrapporter.html

In the neighbouring Diocese of Helsinki, pastor Leena Huovinen finds herself in hot water after allegedly marrying a lesbian couple. She says she blessed two persons, not a gay marriage, but the conservatives refuse to see the difference, and have lodged a complaint against her in the Chapter of Helsinki. http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/dk-anmlan-ocks-i-helsingfors.html

I have no personal fears as to the outcome of the process against me: I will be exonerated. Hopefully pastor Huovinen also will be. The process against her regards something she's actually done, while I'm held accountable for things I've said and written.

As to the process as a whole (i.e. the discussion in the church), I suspect that it in a couple of years will lead to an acceptance of gay partnerships (as the national law allows) and a permission (although not a requirement) for pastors to bless these partnerships. Personally I'd like to see an acceptance of homosexual marriage both in the Church and the State, but I'm afraid that's still some way off.

Det var en pojke som blev storebror. Efter en tid meddelade hans föräldrar att lillebror skulle heta Gustav. Storebror blev mycket upprörd, för han var starkt av den åsikten att lillebror skulle heta Susanna. Föräldrarna försökte förklara varför lillebror inte kunde få heta Susanna, men inget hjälpte; storebror var mycket sårad över situationen.

Så kom då dopdagen. Prästen använde namnet Gustav när han döpte lillebror, och storebror fick förstås den barnsliga missuppfattningen att det innebar att lillebror fick namnet vid dopet (vilket ju inte stämmer). När ceremonin var över och de vuxna satt vid sina kaffekoppar, tog han så i smyg sin lillebror, gick till dopfunten som fortfarande stod kvar, hällde vatten tre gånger över lillebrors huvud, såsom han hade sett prästen göra, och sade "Susanna! Susanna! Susanna!"

Den 13 januari vigdes ytterligare en finländare, Kalle Väätäinen, till präst inom Missionsprovinsen, rapporterar Dagen. Det är naturligtvis helt OK - Missionsprovinsen har väl rätt att göra vad de vill. Väätäinen kommer att verka inom Luther-stiftelsen.
http://www.dagen.se/dagen/ArticlePayed.aspx?isArchive=False&ID=127005

Det som inte är OK är att Väätäinen och andra utger sig för att vara präster inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det är de naturligtvis inte. Detta konstaterar biskop Wille Riekkinen i en intervju i Kotimaa (http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1350&Itemid=38). Fast man skulle prästvigas inom en annan luthersk kyrka eller en kyrka inom Borgågemenskapen, kan man inte automatiskt bli ev-luth präst, utan det måste bekräftas av domkapitlet.

Luther-stiftelsen står nu inför ett vägval. Om de vill förbli inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, måste de sluta bete sig rebelliskt. Om de vill fortsätta vara rebeller, vore det rätlinjiga och renhåriga att de drog konsekvenserna av sitt handlande och bildade en egen kyrka - eventuellt i samarbete med den svenska Missionsprovinsen.

Detta val har de dragit över sig alldeles själva. Ändå har de försökt undvika dess konsekvenser. Är det inte dags nu, innan processen blir alltför upprivande?

Anmälningen har kommit i en del tidningar. Vasabladet har rubriken Anmälda för blogginlägg och insändare om homosexualitet (http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=576072) medan Borgåbladet skriver att Två präster anklagas för välvilja mot homosexuella (http://www.bbl.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=976&Itemid=36).
I Bbl:s pappersupplaga finns en trevlig bild på mig med barnen i famnen. Joakim håller sitt mjukisdjur Sune – och här sker ett grovt misstag i bildtexten. Den påstår nämligen att Sune är en stenbock, när det är helt klart att han är en getabock! Ajaj! Jag kräver rättelse! :-)

Kyrkpressen hinner med först i nästa vecka (undrar hur brett Kankkonen ler…) medan Hbl inte har Tua Ranninens artikel på nätet. Den lyder:

"Homovänliga präster anmälda till domkapitlet
Kaplanerna Karl af Hällström från Borgå och Tomas Ray från Helsingfors har anmälts till domkapitlet för sina åsikter om homosexuella och kyrkan.
För ett drygt år sedan pågick en intensiv debatt om homosexuella och kyrkan på Hbl:s debattsidor, där Karl af Hällström talade för möjligheten att som präst kunna välsigna homosexuella par. Tomas Ray skrev i våras en insändare i samma anda.
Nu har Joakim Förars, som hårt motsatte sig välsignelse, anmält de båda prästerna till domkapitlet och anklagar dem för tjänstefel.
- Jag upplever det här som ett sätt att vilja bråka med mig. Förars kallade mig lögnare i debatten och jag meddelade att jag inte vill fortsätta debattera med någon som kallar mig så, säger af Hällström.
Nu har han och Tomas Ray tid på sig till den 14 februari att bemöta anklagelsen. Därefter kommer frågan upp på domkapitlets möte som behandlar den i februari eller mars.
Domkapitlet kan välja att låta frågan förfalla eller skrida till disciplinära åtgärder. De kan innefatta allt från anmärkning till avstängning från tjänst.
- Jag tror att det här är ett försök av Förars att sätta käppar i hjulet för den debatt om hur kyrkan skall förhålla sig till homosexuella som nu pågår på högsta nivå inom kyrkan, säger Karl af Hällström."

Helsinginkin hiippakunnassa on papista tehty kantelu tuomiokapituliin juuri "homokysymyksen" takia. Kts Kotimaa: http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1351&Itemid=38

***

Pastor Leena Huovinen från Helsingfors har råkat värre ut än jag. Hon lär ha välsignat ett lesbiskt par i januari 2005, och nu har hon blivit anmäld för sitt domkapitel för att ha gjort det som jag bara har skrivit om.

Pastor Huovinen (som vad jag vet inte är släkt med sin biskop Eero Huovinen) säger i nyheten i Kotimaa (http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1351&Itemid=38):

– Tästä asiasta ei ole kirkossa säädöstä, jota vastaan olisin rikkonut. Parisuhteen siunaamisen kaavaa ei ole, sellaista toimitusta ei voida tehdä. Mitä asian juridiseen puoleen tulee, maan laki sallii samaa sukupuolta olevien parisuhteen virallistamisen.
– Olen siunannut kaksi ihmistä, ja siunaaminen on papin perustehtävä. Rangaistuksien sijasta kirkossamme tarvittaisiin selviä pelisääntöjä, miten asiassa edetään.
["Om detta har kyrkan ingen regel, som jag skulle ha brutit mot. Det finns inget formulär för välsignelse av partnerskap, och någon sådan förrättning kan inte äga rum. Vad den juridiska sidan anbelangar, tillåter finländsk lag att samkönade parförhållanden solemniseras.
Jag har välsignat två personer, och välsignelse hör till grunduppgifterna för en präst. I stället för straff skulle vår kyrka behöva klara spelregler för hur man skall gå vidare med detta."]

Tuomiokapituliin tehdyn valituksen teksti on kokonaisuudessaan (ruotsiksi) luettavissa täällä: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/klagovisan.html

Kiitän kaikkia tuestanne - se lämmitti!
Pyydän kuitenkin ettei kukaan pikaistuksissaan jättäisi kirkon jäsenyytensä, vaan ajattelisi asiaa rauhassa läpi. Ja jos kuitenkin haluat lähteä, niin tee se avoimesti - mene kirkkoherranvirastoon ja kerro miksi sen teet. Älä tee sitä anonyymisti esim. internetin kautta, vaikka se nykyään helppoa onkin. Protestina se olisi aika vaisu.
Mutta älä lähde ellet tunne että sinun on pakko.

***

Efter att ha diskuterat med den lagfarne assessorn på domkapitlet har jag beslutat att publicera texten i den klagan som Joakim Förars riktade till domkapitlet. Texten finns på Kalles kyrkliga kommentarer på blogspot.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/klagovisan.html

Jag vill passa på att tacka för allt stöd som jag har fått! Det värmer!
Så vill jag också uppmana var och en att inte stöda mig genom att skriva ut sig ur kyrkan. Det är inte kyrkan som har gjort detta mot mig, utan en enskild galenpanna utan officiell status i kyrkan (annat än som medlem). Om någon ändå kommer till att den vill skriva ut sig, kan jag förstås inte hindra den, men gör det i så falll inte anonymt på nätet eller så, utan gå till pastorskansliet och informera dem om varför detta sker. I så fall kan det få någon effekt. Annars blir det nog bara en rätt tom gest.
Men skriv inte ut dig om du inte verkligen är övertygad om att det är det rätta för dig.

Minusta ja toisesta kollegasta on tehty valitus Porvoon tuomiokapituliin näkemyksistämme "homokysymyksessä". Jos saamme rangaistuksen (mistä toivon välttyvämme) se voi vaihdella huomautuksesta virastapanoon.
Rukoilkaa prosessin ja asianosaisten puolesta! Kiitos!

***

Jag och en annan präst har blivit anmälda för domkapitlet för våra åsikter i "homofrågan". Material som bifogas klagan är debatten i Hbl 2005-06 samt utskrifter från bloggarna Kalles kyrkliga kommentarer och Predikantbloggen.

Medan processen pågår är det väl olämpligt att kommentera den dess mer i detalj. För den som undrar kan jag nämna att eventuella följder i detta slag av process kan vara avstängning (på viss tid eller för alltid) från tjänsteutövning eller ämbetet (alltså att jag skulle fråntas min lön resp. rätten att verka som präst), anmärkning eller - förstås - frikännande. De hårdaste straffen kommer ändå knappast i fråga i detta fall. Hoppas jag...

Ni får gärna be för mig, min kollega, anmälaren och domkapitlets medlemmar. Tack!

Jag såg just på “Uppdrag: Granskning” på SVT Europa. Programmet behandlade prästers extraknäck inom Svenska kyrkan: konsultuppdrag, förrättningar (eller “kyrkliga handlingar”, som man säger i Sverige) på annan ort osv.

Vissa av situationerna kändes ganska främmande för mig. Jag förrättar ibland vigslar på annan ort, men inte tar jag arvode för dem. De facto har vi regler (i vårt kollektivavtal, om jag minns rätt) om att en församlingspräst inte får ta arvode av dem som han eller hon viger, döper o.s.v., utan det står arbetsgivaren, alltså församlingen, för (präster i andra tjänster är en annan sak). Ren kostnadsersättning (såsom kilometerpengar) är en något annat; jag ska väl inte behöva betala för att få utföra mitt arbete, tycker jag. Om förrättningen direkt hör till tjänsten (inom den egna församlingen, alltså) är det naturligtvis arbetsgivaren som betalar reseersättningen, men om jag från Borgå ska fara till t.ex. Esbo, har jag rätt att begära att de som har bett mig komma dit också betalar min resa.

I Sverige verkar situationen vara en annan. Präster tar eller får betalt (och svart, dessutom) för att de sköter kyrkliga handlingar på sin fritid. Redan det är främmande - om jag jobbar, har jag väl inte fritid. Jobbar jag på min lediga dag, måste jag försöka organisera om det, så att jag kan hålla ledigt någon annan gång i stället.

Men det är förstås en skillnad mellan våra två kyrkor: I Sverige har prästerna lagstadgad arbetstid, och är alltså lediga vid övriga tidpunkter. Hos oss har vi lagstadgad fritid (två dygn per vecka i normalfall), och är vi inte lediga är vi i tjänst (120 timmar per vecka, alltså, även om vi förstås strävar efter att inte jobba aktivt mer än sådär 40 timmar).

Svenskarna verkar ha ett strukturproblem med dessa svarta pengar i vita kuvert, men hos oss tycker jag att problemet inte förekommer. Åtminstone inte generellt; undantag finns väl alltid.

En enda gång har jag själv fått ett kuvert i handen, men jag kunde naturligtvis inte ta emot pengarna personligen. Eftersom givaren insisterade, gav jag pengarna till församlingens fadderbarn i … Tanzania kanske det var den gången.

Här ser vi än en gång hur det finns överraskande skillnader mellan Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som ändå har varit separerade bara knappt tvåhundra år.

Simon Cox: Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen. Wahlströms 2005.
Originaltitel: Cracking the Da Vinci Code - The Unauthorized Guide to the Facts Behind the Fiction (2004). Översatt av Melinda Hoelstad.

"Da Vinci-koden" av Dan Brown är en fascinerande och spännande bok, bara man accepterar dess premisser. Simon Cox' bok, en liten pocketbok på 166 sidor, är en sorts uppslagsbok som granskar vissa av de företeelser som förekommer i Browns roman. Den innehåller 66 artiklar i alfabetisk ordning från "Albigenserna, korståget mot" till "Vitruvianska människan".

Som helhet betraktad är boken informativ och intressant. Det lilla formatet ger förstås sina begränsningar - alltför mycket djuplodande kan man helt enkelt inte syssla med. Cox konstaterar i inledningen att många böcker om "Da Vinci-koden" antingen är starkt för eller starkt emot, men att den här boken inte ska vara någondera, utan hålla sig saklig. Och det är naturligtvis bra.

Ändå finns det vissa fallgropar som Cox trillar i. Särskilt gäller det Bibelns tillkomsthistoria. Han accepterar den myt som säger, att eftersom Nya testamentets innehållsförteckning fastställdes på vissa kyrkomöten, så måste också de enskilda böckernas innehåll ha redigerats då. Och det är nog ett ohistoriskt påstående. Den slutsats som både Brown och Cox drar av detta påstående är att kyrkan skulle ha försökt gömma undan vissa mindre smickrande eller rent av farliga fakta, exempelvis att Jesus och Maria Magdalena skulle ha varit gifta och haft barn tillsammans. Varför nu det hade varit ett farligt faktum förstår jag inte. Visserligen hade väl en del teologiska detaljer sett annorlunda ut, men helhetsbilden hade nog förblivit den samma.

Översättningen är störande emellanåt. Det verkar som om översättaren inte hade tillräckligt med sakkunskap och inte heller kommit till insikt om att hon behövde hjälp i vissa detaljer. Det jag åsyftar är att hon lämnar namn och titlar i den engelska språkdräkten, också när vi i svenskan använder andra. För att bara nämna några exempel: påven "Eugene" II (Eugenius), de koptiska klostren "St Anthony" (Antoniosklostret) och "St Catherine" (Katarinaklostret), "Gregory of" Tours (Gregorius av T.), samt titeln "Mayor of the Palace" (Major Domus) för att beteckna karolingernas förfäder. Att någon på medeltiden skulle skriva böcker med titlar på modern engelska förefaller också något långsökt. Detta är dock inte genomgående; en del kungars och andra personers namn presenterar hon nog korrekt.

Cox' och Browns böcker har det gemensamt att man bra kan läsa dem, bara man har ett saltkar till hands, så man kan ta sig en nypa emellanåt. Men läs dem i original, om möjligt.

[Denna insändare ingick idag i Hbl. Jag publicerar den här med Monicas tillstånd (hon är förresten uppställd i riksdagsvalet i Nylands valkrets). Tankarna som hon uttrycker håller jag (föga överraskande) med om.]

Gör som svenskarna: välsigna partnerskap!

Finlands evangelisk-lutherska kyrka höll den 15-17.1 ett seminarium där närmare 100 kyrkligt sakkunnig personer dryftade lagen om registrerat partnerskap och vilka följder partnerskapslagen får inom kyrkan. Knappast oväntat kom man inte till något klart resultat, utan beslöt utreda ämnet ytterligare. Ärkebiskop Paarma kommenterade seminariet med att man noga vill utreda följderna av en eventuell välsignelse, eftersom man upplever att Sverige har rusat iväg då kyrkan där i november beslöt välsigna partnerskap.
På vår ev.luth kyrkas hemsida beskrivs äktenskapet så här: ”Det centrala i vigseln är bönen om välsignelse. De som ska vigas överlämnar varandra och sitt förbund i Guds händer. Församlingen ber om Guds välsignelse för makarna.” Man konstaterar också att även civilt ingångna äktenskap kan välsignas i kyrkan. För mig förblir det oklart på vilket sätt ett registrerat partnerskap skiljer sig från ett civilt ingånget äktenskap. Följdaktligen kan jag inte heller begripa varför det är så omöjligt att tänka sig att välsigna partnerskap i vår kyrka.
Om välsignelse av förhållandet är någonting förbehållet endast man och kvinna, i fortplantningssyfte, utestänger detta alla som av någon anledning inte kan eller vill få barn. Om välsignelsen däremot innebär att två människor som älskar varandra och vill leva i trohet ber om Guds beskydd för sin relation, kan jag inte som kristen vända dem ryggen.
Det förefaller mig som om kyrkan i sina vidare diskussioner kring välsignelsen av partnerskap har orsak att noggrant ta svenska kyrkans beslut till sitt hjärta och begrunda det!

Monica Heikel-Nyberg
Grankulla

http://heikel.blogspot.com/