Olen juuri kuunnellut molemman jäljelläolevan piispaehdokkaan keskustelua. Ei suuria eroja, paitsi naispappeuskysymyksessä (Björkstrand puoltaa, Perret vastustaa).
Kumpikaan ei puolla rek. parisuhteen siunaamista eikä vihi homoa papiksi jollei tämä elä selibaatissa.
Kai Björkstrandia on äänestettävä, mutta into kyllä puuttuu...
***
Jag har just kommit hem från Lovisa. Där lyssnade jag till herrar Björkstrand och Perret, alltså stiftets nästa biskop och hans motkandidat - åt vilket håll det nu sedan går. Båda var rörande eniga i de flesta frågor, de bara formulerade sig lite olika.
Den stora skillnaden mellan de två var (inte överraskande) i ämbetsfrågan. Den diskuterades också i trekvart, vilket var över hälften av den tid som stod till buds (Perret var nämligen en kvart försenad till tillfället p.g.a. något styrelsemöte där han var föredragande).
Björkstrand motiverade sin förespråkarståndpunkt bibliskt och teologiskt och hänvisade också till kyrkolagstiftningen, där det bland biskopens uppgifter finns nämnt att han skall viga präster. Perrets anhängare försökte kontra med att inte heller Björkstrand skulle viga alla till präster, eftersom kvinnoprästmotståndarna skulle lämnas på stranden. Björkstrand menade att det visst är synd om dem, men att det är skillnad på att vägra viga personer på basen av deras kön och att vägra viga därför att de inte kan ställa sig bakom kyrkans ordning.
I svaren på en sexualetisk fråga kom det fram att ingendera skulle välsigna partnerskap, och båda skulle visserligen prästviga homosexuella, men under förutsättning att de förbinder sig till att inte leva ut sin läggning.
Perret betonade sin ärlighet i sina ställningstaganden. Jag håller med om att han rakryggat står för sina åsikter, också när det måste vara tungt och svårt att göra så - och han är värd ett lyft på hatten för detta! Därför verkar det lite lustigt att han vill tvinga andra in i en oärlig livsstil. Inte för att Björkstrand alltså är bättre på den här punkten.
Båda vill arbeta för enhet och försöka hitta en lösning på t.ex. ämbetsfrågan som alla parter kan leva med, och båda talade för att kyrkan skall vara kyrka, och inte socialverkets förlängda arm.
Det är väl Björkstrand jag ska rösta på, antar jag. Entusiasmen lyser dock med sin frånvaro. Men det är ju så i alla val, att man inte alltid kan hitta någon att rösta för, men nog någon att rösta mot...
2 kommenttia
martin
1.10.2006 23:03
Hej Kalle!
Din analys tycks vara min nu, när jag läser den. Allt detta upprepades i Åbo (min nya hemstad efter kära Lovisa).
Mitt intryck var - för att inte polarisera negativt , att båda hade sina
meriter. Henrik Perret är mestadels mycket tydlig och eldsjälad - i god
bemärkelse. Björkstrand har bredden och något av värme för denna bredd.
I sakfrågorna skiljer de sig ytterst litet förutom i ämbetsfrågan, så vad
som avgör för mig i stort sätt är deras sätt att hantera frågor. Perret ger
klara besked. Han är visionär mera än Björkstrand. Han skulle inte vara den
samtalande biskopen - trots att han ger som läkemedel samtalet i t.ex.
ämbetsfrågan. Björkstrand skulle vara mera samtalande (se nedan om dess konsekvens).
När jag kom hem, tyckte jag att deras helhetsbilder är båda rätt så bra vad
gäller sakfrågornas svar formaliter. Först nästan hemkommen slog det mig,
att trots sakfrågornas viktighet - och här vore ju ämbetsfrågan avgörande
för mig - vill jag lyssna till den rösten som kommer med en viss känsla. Och
där kom Björkstrand med något mycket avgörande: han sade t.o.m. två gånger
om att lyssna på de utstötta och marginaliserade vad de har att säga. S k i
l l n a d e n till Perret var just den, att Perret tog inte upp något av
praktiska hänvisningar till nåd, kärlek, hopp.
Ingendera - tyvärr - ger riktigt intrycket av att vara en helgjuten ledare
för stiftet. Tydlighet och tyngd fattas i båda.
Mvh. Johan
martin
1.10.2006 23:09
Vad irriterande, när det slank ett sådant fel i min text. Jag är inte alltid på alerten, var i formen jag ligger just för tillfället - och så blir det irriterande.