Vilhelm Lindholm har på sin Kp-blogg ett inlägg med rubriken Rättvisa för HBT. Inlägget är väl balanserat och kritiserar både mig och mina belackare jämbördigt. Det är beklagligt ovanligt. Tack för det!
Han ställer en god fråga, som tydligen är riktad till mig, när han skriver:
"MEN, när man lusläser Bibeln i hopp om att finna homosexuella parförhållanden, så tycker jag att man går för långt. OBS! Tycker jag, en ignorant icke-teolog. Varför ska man söka efter implicita bevis på att homosexualitet är OK om man ska förbise ett explicit förbud i Tredje Moseboken (Leviticus)?"
Ett stort problem med hbt-frågor är att de som det berör är osynliga, särskilt historiskt. Bögar och flator har helt enkelt varit tvugna att stanna i "skåpet" för att överleva rent fysiskt. Homosexualiteten har ansetts (och anses på vissa håll fortfarande) vara en synd, ett brott och en sjukdom, och ofta har den varit och är belagd med dödsstraff. Om vi vill se de homosexuellas spår, måste vi läsa de historiska dokumenten mellan raderna, så att vi hittar det som sägs endast implicit.
Min poäng med inläggen om Rut och Noomi eller David och Jonatan är inte att bygga upp en gedigen lärogrund, utan att komma med exempel på hur inte heller Bibeln är så uteslutande heteronormativ och homofob som den på ytan verkar vara, och hur också vi kristna kanske borde överväga våra ståndpunkter i frågan.
Men det är klart att ett sådant övervägande kräver en viss öppenhet, och om den saknas klamrar man sig fast vid det som man alltid har ansett. Med vilket jag inte vill säga att alla som är av annan åsikt än jag skulle vara trångsinta fanatiker.
Den som har en annan åsikt får gärna lägga fram sakargument - men att idiotförklara mig eller uppmana mig att "äntligen bli en man" är knappast sakligt, liksom inte heller att förneka min kristna tro eller min rätt att vara präst. Sådant förbigår jag med bedrövad tystnad.
