Deus semper maior!

Mannerheims sexuella läggning

Marskalken av Finland, Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951), är en av 1900-talets stora finländska hjältar. Han bidrog starkt till den vita segern i inbördeskriget 1918 och till att Finland inte gick det baltiska ödet till mötes i andra världskriget, då han fungerade som överbefälhavare. Efter kriget fungerade han ett par år som Republikens president, eftersom t.o.m. Stalin respekterade sin tappre motståndare, men då situationen stabiliserades, avgick den redan ålderstigne Mannerheim från presidentposten.

Vad jag har hört äldre generationer berätta, måste han ha varit en mycket karismatisk personlighet. I årtionden efter hans död drog folk sig till minnes de möten de hade med honom, och hans i sig välförtjänta hjältegloria tar sig emellanåt nästan groteska dimensioner. Ett exempel är den nu föreliggande tvisten.

Mannerheims asiatiska expeditioner 1906-08 är temat för Katariina Lillqvists dockanimation Uralin perhonen (fritt översatt Fjärilen från Ural), som nyligen vann pris på en festival i Tammerfors. Enligt uppgift utmålas Mannerheim där som homosexuell, vilket förnärmar många, särskilt äldre personer. Det var rent av en krigsveteran som kom med ett uttalande om att "det är som att påstå att Gud skulle vara homo"!

Filmen har förorsakat en debatt med två temata: Mannerheims sexuella läggning och yttrandefrihetens gränser.

För medvetet eller omedvetet homofoba personer är det naturligtvis en skymf att ens antyda att Mannerheim skulle ha varit något annat än en kvinnokarl. Men om man granskar bevismaterialet har "skymfen" kanske ändå fog för sig. Mannerheim var gift en gång och hade två döttrar, men det var långt ifrån frågan om något modelläktenskap; snarare visar det drag av skenäktenskap. Han var en välkänd gentleman, ofta omgiven av vackra kvinnor, men det är inte samma sak som att han skulle ha vält dem en efter en (eller flera i taget). Tvärtom torde många garderobhomosexuella kunna bete sig gentlemannamässigt mot damerna - och uppskattas av dem - just eftersom den sexuella spänningen är så liten.

Men som så ofta tycks debatten mindre handla om själva saken (Mannerheims sexualitet) som om debattörernas fördomar. Om Mannerheim var en hjälte och en storman (vilket jag kan hålla med om) så var han det. Hans sexualitet är irrelevant i sammanhanget.

Och det där med yttrandefrihet ... Vem som helst får påstå vad som helst om vem som helst, så länge man inte svärtar ner den andra på något sätt. Förstås skall det som påstås gärna vara sant, vill jag tillägga. Den som i detta fall anser att Mannerheim svärtas ner av antydningen att han var homosexuell (oberoende av antydningens sanningshalt), bör se över sina egna attityder.

Ärans konung på förnedringens väg

Texterna för Palmsöndagen enligt andra årgången

Första läsningen: Jes 50:4-10
Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen: 2 Kor 2:14-17
Gud vare tack som genom Kristus alltid för mig med i sitt triumftåg och överallt låter mig sprida kristuskunskapens doft. Ty till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade, en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas. Vem förmår något sådant? Jag är ju inte som de många som schackrar med Guds ord, nej, jag förkunnar det oförfalskat, som det kommer från Gud, inför Gud och i Kristi tjänst.

Evangelium: Joh 12:1-8
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."

Vad ger kyrkoskatten?

Jag fick i min hand (tack, Åsa!) en uträkning som publicerades i Etelä-Suomen Sanomat nyligen; tyvärr hittade jag den inte på nätet. Uträkningen konstaterade att medlemmarna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i medeltal betalade 186 euro i kyrkoskatt år 2007, och visade hur dessa pengar fördelades:

1. Barn- och ungdomsarbetet 59,10 €.
Här ingår t.ex. dagklubbar, eftisverksamhet och scouting.

2. Gudstjänstlivet 30,90 €.
Förutom vanliga gudstjänster ingår här bl.a. förrättningar som dop och vigslar.

3. Socialt arbete 24,00 €.
Diakoni, familjerådgivning, mathjälp m.m.

4. Begravningsväsendet 19,30 €.
Förutom själva jordfästningarna också bl.a. upprätthållande av begravningsplatser och -kapell.

5. Musik 9,50 €.
Körverksamhet, anskaffning och vård av instrument, kantorernas löner m.m.

6. Mission och internationell diakoni 8,20 €.
Hjälp vid både andlig och världslig nöd runt om i världen.

7. Övrigt församlings- och samhälleligt arbete 7,80 €.
Arbete bland t.ex. utvecklingsstörda, missbrukare och arbetslösa.

8. Andra församlingstillfällen 7,00 €.
Kretsar och läsmöten av olika slag.

9. Informationsverksamhet 6,50 €.

10. Upprätthållande av kyrkböcker 4,30 €.
Ämbetsbevis, släktutredningar m.m.

11. Vuxenarbete 3,70 €.
Exempelvis vuxenskriftskola och andra studiekretsar.

11. Ospecificerade utgifter för fastigheter och förvaltning 3,70 €.

13. Själavård 1,90 €.
Bl.a. de 130 sjukhuspräster som finns i Finland.

Det är alltså inte jag som har gjort denna uträkning, så jag går inte i god för att den håller streck i varje detalj. Den ger ändå en klar fingervisning om vad vi kyrkomedlemmar får för våra skatter - och vad den som av ekonomiska skäl skriver ut sig ur kyrkan inte vill betala för.

Hbt-insändare i Kp

Både Kyrkpressen och Hufvudstadsbladet publicerade denna vecka insändare av bl.a. några bloggbekanta. Insändarna tog upp hbt-frågor ur ett par olika synvinklar. Nu behandlar jag Kp; Hbl återkommer jag till.

För två veckor sedan publicerade Kp en insändare av borgåbon Carl-Gustaf A. Aminoff. Han är en äldre herre som har gjort stora och fina insatser med olika projekt av humanitär, kulturell och kristlig karaktär. För detta är han värd all respekt. Däremot har han ett horn i sidan till sådana som talar för homosexuellas rättigheter. Detta tar sig bl.a. uttryck i att trots att vi rätt ofta talade med varann när jag var ny i församlingen, så har han fullständigt bojkottat mig under de senaste dryga två åren, alltså sedan intervjun med mig publicerades i Hbl, och han kom med den första insändarkommentaren till den (se sammanfattningen av debatten här). Han har inte växlat ett ord med mig, han syns inte i kyrkan och han låtsas inte se mig om jag ser honom på stan (och då vill jag inte pracka mig på). Detta är hans problem, vill jag påpeka, inte mitt, men jag tycker det är beklagligt.

Alltnog, för två veckor sedan kom han med en insändare (Kp 9/08, s. 5), där han tar till storsläggan mot tanken på intern adoption för homosexuella par.

* Kyrkostyrelsens åsikt att så kallad intern adoption i vissa fall kan vara möjlig inom en familj bestående av ett par av samma kön är helt ofattbar. Den är i strid med vår kristna religion och vår kristna tro och emot alla moraliska och etiska begrepp. [...]
Det är helt horribelt att tänka sig att små minderåriga, oskyldiga barn skall kunna utsättas för dylikt.
Undertecknad motsätter sig kraftigast att detta någonsin skulle godkännas. [...]
För de äkta värderingarna, [underskrift] *

Inte helt överraskande födde detta reaktioner från dem som detta berör. I denna veckas Kp (11/08, som inte ännu finns på nätet) ingår tre mothugg.
Marina och Leena Furubacka (http://www.bloggen.fi/leenamarina/) påpekar att det redan finns barn i samkönade förhållanden, bl.a. deras eget, och att den interna adoptionen syftar till att ge dessa redan existerande barn "samma juridiska rättigheter som barn i heteroförhållanden har."

Johan Brandt till Grevnäs (http://ranneliike.net/blogi.php?nick=martin) skriver å sin sida:

* Guds eget väsen som rättvisa och kärlek kallar oss att följa i rättvisa och i kärlek Honom. Intern adoption för par av samma kön uppfyller rättvisans och kärlekens krav. [...] Grymt och ansvarslöst vore att skilja barnet från dess föräldrar. Att utsätta barn för sådant är direkt skadligt. [...] *

Marianne och Tom Eklund representerar en förening vid namn "Föräldrar till HBT barn r.f." (dess hemsida www.hbt.fi fungerar inte i min dator) , och de skriver bl.a.:

* "Riktiga föräldrar" är de som visar hänsyn till och älskar sitt barn. Det är den största gåvan ett litet oskyldigt barn kan få. Det samma gäller generation efter generation. Lyckan och gemenskapen att vara förälder, mor- eller farförälder är en lika stor rätt och lycka för var och en medmänniska. Denna rätt gäller alla.
Det värsta som kan hänsda föräldrar är att förlora sitt barn. Ännu mera tragiskt är det om barnet tar sitt eget liv för att barnet inte vågar eller orkar möta trycket från samhället, kyrkan och "bättre kristna".
Farmor Gerda lärde oss de äkta värderingarna. Att visa hänsyn och att älska din nästa. *

Att Aminoff skulle nöja sig med detta är väl för mycket att hoppas.

Valrumba: Borgå 6 - kampanjen

Det var flera saker som gjorde att valkampanjen (eller vad man nu ska kalla den) inte var idealisk i det nyss avgjorda domprostvalet. Jag vill skynda mig att söga att detta inte gäller arrangemangen nu i slutändan - de tyckte jag fungerade bra!

Det som jag förstås i grunden är missnöjd med är att det tog tre år att välja en ny domprost. Vår t.f. kyrkoherde har skött sin uppgift utmärkt, och jag tror att vi alla i personalen är nöjda med honom, men t.f. är alltid t.f. Om chefsposten inte är ordinariter fylld, föder det alltid en viss känsla av osäkerhet.
Men det var ju olika omständigheter som ledde till detta, så vi låter det nu vara.

Vid de utfrågningar som jag var med om kom det några saker som jag förvånade mig över. Den första var vid frågestunden efter att Mats Lindgård hade förrättat sin provpredikan. Han fick frågan - av en f.d. familjerådgivare, som borde ha vetat bättre! - hur han kommer att sammanjämka sina roller som domprost och fyrabarnsfar. En stark antydning var att vi inte borde välja honom, eftersom hans familj då blir lidande.

Detta är förstås starkt osakligt, för att inte säga svinaktigt! Vad har vi andra att göra med hur familjen Lindgård lägger sitt jobb-och-familj-pussel? Om en kvinna hade fått samma fråga, hade det blivit rabalder, men då den ställdes till en man fick den gå igenom. Inte desto mindre är den, som sagt, opassande. Frågeställaren borde skämmas!

En annan sak som jag funderade på var den paneldebatt jag bevistade. Där satt tre vise män (sagt utan ironi!) som kom med många goda synpunkter på det ena och det andra. Stora skillnader gick inte att se. För den som känner och känner till alla tre kandidaterna var det dock tydligt att hela bilden på inget sätt kom fram; skillnaderna är nog så markanta! Men för den som måste fälla sitt avgörande på basen av debatterna kunde det antagligen vara vanskligt.

En punkt där skillnader syntes var frågan om förhållandet till homosexuella och om välsignelse av partnerskap. Alla tre höll fast vid kyrkans ordning, i betydelsen att de inte skulle välsigna partnerskap innan kyrkomötet har gett grönt ljus. Dock betonade Lars Junell och Bror Träskbacka att äktenskapet enligt deras mening är mellan man och kvinna, medan Lindgård talade om att stå på de svagas och utstöttas sida. I kandidatintervjun i Domkyrkobladet sade Junell visserligen att han skulle välsigna partnerskap när det blir möjligt, men det kom inte fram i debatten.

Lindgård kom med en intressant jämförelse som sätter frågan i perspektiv. Han menade att det rör sig om c:a 100 par om året som kunde vara intresserade av att få välsignelse för sina partnerskap; detta jämförde han med de 100 personer per dag som skriver ut sig ur kyrkan. Vilketdera är det större problemet?

Jag blev överraskad av siffrorna i valet. Jag hoppades förstås hela tiden att rätt man skulle vinna (vilket han ju gjorde), men jag hade trott att särskilt Träskbacka hade kommit nära; Junells ålder gjorde att jag räknade ut honom ur tävlingen. Hemmafavören spelade säkert in, men att de båda motkandidaterna sammanlagt fick mindre än en fjärdedel av rösterna var en överraskning. En positiv sådan.

En negativ överraskning var valdeltagandet. Röstningsprocenten är aldrig hög i kyrkliga val - i senaste församlingsval låg den i Borgå på 8,6%, så 9,6% i detta val var förstås en förbättring - men jag hade trott att en så sällsynt händelse som ett kyrkoherdeval skulle ha mobiliserat väljarna. Tydligen inte; jag väntade mellan 15 och 20 %, men så blev det då inte. Visserligen har röstningsaktiviteten i kyrkoherdeval i en del andra församlingar legat så lågt som 2-3%, men ändå.

Men eftersom valresultatet är helt entydigt, kan jag väl inte klaga.

Biskopsvalet i Tammerfors

Det tycks vara mängder av olika kyrkliga val på gång just nu. Det senaste är biskopsvalet i Tammerfors stift (som Kotimaa har behandlat här: http://tinyurl.com/3d6uy2). Biskop Juha Pihkala avgår med pension, och hans efterträdare tillträder i juni.

Sex personer var uppställda i valet, vars första omgång förrättades idag kl. 12. De 948 rösterna fördelades enligt följande:

Matti Repo 247 röster
Pekka Särkiö 204
Ari Hukari 191
Olli Hallikainen 165
Eija Harmanen 75
Markku Koivisto 66

Därmed går Repo och Särkiö vidare till den andra omgången, som förrättas om två veckor. Båda är teologie doktorer. Repo är teologisk sekreterare vid kyrkostyrelsens utrikesavdelning, medan Särkiö är kyrkoherde i Keski-Lahden seurakunta i Lahtis.

Angående de utslagna kandidaterna kan jag säga att Hallikainen, domprost i Tammerfors, är min studiekompis, Harmanen var den enda uppställda kvinnan (så någon kvinnlig biskop blev det inte nu heller) och Koivisto, verksamhetsledare för Nokia Missio, har jag bloggat om flera gånger tidigare, t.ex. här: http://tinyurl.com/32hv9p. Stiftsdekan Hukari känner jag inte.

*

Enligt en uppgift i Kotimaa blir det stora omställningar på biskopsstolarna under de närmaste fem åren. Förutom Tammerforsbiskopen, som byts nu, måste biskoparna i S:t Michel och Borgå gå i pension år 2009. Ärkebiskopen står i tur året därpå. År 2012 blir det biskopsval i både Helsingfors och Esbo, och Kuopio följer år 2014. Det är bara biskoparna i Uleåborg, Lappo och Åbo som har över tio år kvar.
http://tinyurl.com/35wxfx

Alla dessa årtal måste dock tas med en nypa salt; biskoparna har en gaffel på ett par år mellan den ålder då de får gå i pension och den då de måste.