Marskalken av Finland, Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951), är en av 1900-talets stora finländska hjältar. Han bidrog starkt till den vita segern i inbördeskriget 1918 och till att Finland inte gick det baltiska ödet till mötes i andra världskriget, då han fungerade som överbefälhavare. Efter kriget fungerade han ett par år som Republikens president, eftersom t.o.m. Stalin respekterade sin tappre motståndare, men då situationen stabiliserades, avgick den redan ålderstigne Mannerheim från presidentposten.
Vad jag har hört äldre generationer berätta, måste han ha varit en mycket karismatisk personlighet. I årtionden efter hans död drog folk sig till minnes de möten de hade med honom, och hans i sig välförtjänta hjältegloria tar sig emellanåt nästan groteska dimensioner. Ett exempel är den nu föreliggande tvisten.
Mannerheims asiatiska expeditioner 1906-08 är temat för Katariina Lillqvists dockanimation Uralin perhonen (fritt översatt Fjärilen från Ural), som nyligen vann pris på en festival i Tammerfors. Enligt uppgift utmålas Mannerheim där som homosexuell, vilket förnärmar många, särskilt äldre personer. Det var rent av en krigsveteran som kom med ett uttalande om att "det är som att påstå att Gud skulle vara homo"!
Filmen har förorsakat en debatt med två temata: Mannerheims sexuella läggning och yttrandefrihetens gränser.
För medvetet eller omedvetet homofoba personer är det naturligtvis en skymf att ens antyda att Mannerheim skulle ha varit något annat än en kvinnokarl. Men om man granskar bevismaterialet har "skymfen" kanske ändå fog för sig. Mannerheim var gift en gång och hade två döttrar, men det var långt ifrån frågan om något modelläktenskap; snarare visar det drag av skenäktenskap. Han var en välkänd gentleman, ofta omgiven av vackra kvinnor, men det är inte samma sak som att han skulle ha vält dem en efter en (eller flera i taget). Tvärtom torde många garderobhomosexuella kunna bete sig gentlemannamässigt mot damerna - och uppskattas av dem - just eftersom den sexuella spänningen är så liten.
Men som så ofta tycks debatten mindre handla om själva saken (Mannerheims sexualitet) som om debattörernas fördomar. Om Mannerheim var en hjälte och en storman (vilket jag kan hålla med om) så var han det. Hans sexualitet är irrelevant i sammanhanget.
Och det där med yttrandefrihet ... Vem som helst får påstå vad som helst om vem som helst, så länge man inte svärtar ner den andra på något sätt. Förstås skall det som påstås gärna vara sant, vill jag tillägga. Den som i detta fall anser att Mannerheim svärtas ner av antydningen att han var homosexuell (oberoende av antydningens sanningshalt), bör se över sina egna attityder.
1 kommentti
martin
17.3.2008 02:41
Tack för Din kommentar!
Som Du säger ovan har vi alla även rätt att p å s t å. I detta fall - vill jag ännu gärna tillägga - har det funnits starka indicier. Klart är dock att i den tidens kultur där Mannerheim levde var homosexualitet kriminaliserat. Detta - alldeles såsom Du kommer fram med - ledde till skenäktenskap(et hos Mannerheim). Faktumet att kvinnor tyckte om hans sällskap kan inte heller vara något bevis för att han skulle ha varit kvinnokarl.
Att göra dessa fel i logiken (vill kalla dem så) tycks grunda sig i en förutfattad inställning, som är inskränkt.