Deus semper maior!

Russofobiastamme

Suomessa on jo kauan ollut valloillaan eräänlainen sairaus nimeltään russofobia eli "ryssäviha". Me suomalaiset käytämme sananparsia kuten "Ryssä on ryssä vaikka voissa paistais'." Yleensäkin haukkumasanaa "ryssä" käytetään oikean sanan "venäläinen" sijaan. Venäläisistä naisista käytetään sanaa "venakko". Se ei liene kieliopillisesti väärin, mutta minun korvaani sattuu sen yhtäläisyys sanaan "emakko", joten minusta se ainakin on epämiellyttävä sana.

Historiallisesti Suomen ja Venäjän suhteet ovat olleet ongelmalliset. Sen jälkeen kun tanskalaiset keskiajan lopulla jättivät Itämeren pohjoisosan, esim. Tallinnan, venäläisistä tuli Ruotsin valtakunnan suurimmat viholliset idässä. 1800-luku on jättänyt syvät jäljet suomalaiseen sieluun, ja Toinen maailmansota oli traumaattinen kokemus. Sodan jälkeinen n.s. "suomettuminen" esti muistojen vapaan käsittelemisen, jolloin ne pakotettiin alitajuntaan. Nyt ne sitten poksahtelevat jälleen pinnalle...

Opiskeluaikana otin osaa uskontotieteen luentoon, jossa luennoitsija näytti tekemänsä filmin jonkin suomalais-ugrilaisen heimon uhrirituaaleista. Uralin liepeillä asuva heimo uhrasi (muistaakseni) lampaan ja pari hanhea Äiti Maalle jotta sato olisi hyvä. Itse uhri ei ollut kovin väkivaltainen; eläimet teurastettiin katkaisemalla kaula, veren annettiin valua maahan ja lihat keitettiin sitten suuressa kattilassa.

Vierelläni istuva opiskelijatoveri kuiskasi minulle jotain siihen suuntaan että tuollaisiahan ne kaikki ovat, ryssät. Olin niin hämmästynyt että en tullut maininneeksi hänelle että ensinnäkin nämä ihmiset eivät olleet venäläisiä, vaan suomensukuisia, toiseksi venäläisillä (eli ortodokseilla) ei ole vastaavia uhririittejä, ja kolmanneksi pitää etsiä puukkojunkkareita ennemmin Suomen kuin Venäjän rajojen sisältä. Tämä jäi kuitenkin sanomatta, mutta hänen ryssävihansa oli ilmeinen.

Tämä ajatusketju syntyi eräästä eilisestä uutisesta, joka kertoi siperialaisessa kaupungissa tapahtuneesta erittäin pahasta lapsen heitteillejättötapauksesta. Tshitan kaupungissa Venäjän Kaukoidässä lastensuojeluviranomaiset löysivät 5-vuotiaan tytön, joka oli ollut vuosia suljettuna sisälle koirien ja kissojen kanssa. Tshitan poliisin mukaan tyttö oli alkanut äännellä ja käyttäytyä koirien tavoin, eikä juuri puhunut venäjää. Poliisi uskoo, että häntä ei päästetty ulos. Tyttö on nyttemmin sijoitettu lastenkotiin ja saa siellä apua. Kodin johtajan mukaan lapsi hyppii ovea vasten ja haukkuu, kun aikuinen lähtee huoneesta.

Tämä on järkyttävä tapaus, ja osoittaa sen, että ihminen voi olla julma olento. Pahoja ja hulluja ihmisiä on tosin kaikkien kansojen parissa. Tässä ei ole venäläisyydestä kyse, vaan ihmisyydestä - ja epäinhimillisyydestä.

http://yle.fi/uutiset/ulkomaat/2009/05/siperiassa_pidettiin_lasta_vuosia_elainten_kanssa_761429.html



Lesbian bishop-elect in Stockholm

The Diocese of Stockholm in the (Lutheran) Church of Sweden has elected a new bishop after Caroline Krook, who is retiring. The new bishop-elect is Eva Brunne (55), who recieved 413 votes against 365 for Hans Ulfvebrand, her opponent in the final second round of the election on May 26.

Bishop-elect Brunne has extensive experience as vicar in the parishes of Flemingsberg and Sundbyberg.

Especially Flemingsberg has given her insights into the present religious situation in urban Sweden, where the Church of Sweden is incresingly becoming a minority church, in parallel with Catholic and Orthodox churches of different hue, as well as Muslim and non-religious people. In Flemingsberg, she habitually introduced herself as "the Evangelical Lutheran pastor", just to make sure.

Eva Brunne lives in a registered partnership with another woman, and has a three-year-old son.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2009/05/lesbian-bishop-elect-in-stockholm.html


Nyman och jag om sanning och enhet

Lekmannapredikanten Kristian Nyman från det österbottniska Esse har på sin blogg publicerat en predikan som han höll i Esse kyrka senaste söndag, 24.5.09. Han tar tillfället i akt och går ut med en bredsida mot den kyrka som han tillhör, men som inte har velat prästviga honom.
Ett utdrag:

*

Just detta ser vi faktiskt hända idag. I vår kyrka. När vi överger ordets sanning - då lider den kristna enheten. Vi ser det i ämbetsfrågan. Guds ord är klart när det gäller vem som kan och får inneha ordets ämbete. Men när man ger efter för tidens och världens påtryckningar och går emot ordet - ja då blir det splittring. Då blir det stridigheter. Och den kristna enheten lider. Så går det när man lämnar bort vers 17. "Ditt ord är sanning."
Det samma kommer att hända i homofrågan. Där har vi ett om möjligt ännu tydligare budskap i Guds ord. Men likväl finns det idag starka krafter i kyrka och samhälle som vill gå emot Guds ords sanning och börja välsigna det som Gud i sitt ord fördömer. Och då lider den kristna enheten. Ja, inte bara lider. Den blir till och med en omöjlighet. Så går det när man lämnar bort detta med att "Ditt ord är sanning".
När man gör så blir kyrkans och de kristnas enhet bara ett mänskligt projekt som är dömt att misslyckas. Och vad värre är - när man kastar Guds ord överbord, då följer Guds helige Ande med. För Anden och ordet hör ihop. De är resekamrater, och om den ena klipps bort, så som har skett i vår text idag, när den ena portförbjuds, ja då kommer inte heller den andre att vara med. Och så lider enheten - tvärt emot vad Jesus bad om. Men vad ännu värre är: Vårt uppdrag kommer också att lida.
Vi läser i vår text att "Då skall världen förstå att du har sänt mig, och har älskat dem så som du har älskat mig". Och vad var det nu som var förutsättningen för detta? Jo: "De skall vara fullkomligt förenade till ett." DÅ skall världen förstå. Men nu hindras denna förståelse för att vi kristna inte är ett. För att vi, i stället för att vara ett, grälar, strider och t.o.m. släpar varandra inför världens domstolar. Och varför? Jo, för att ordet och sanningen har kastats ut. För att vår kyrka har börjat följa denna tiden och denna världen i stället för Guds ord. Därför lider den kristna enheten, och därför kan inte världen förstå. [...]
Det är alltså stora och allvarliga saker som vi har gett oss in på när vi, som vår kyrka idag gör, kapar bort ordet och sanningen. När vi går bort från Guds ord sanning. För när vi gör så då kastar vi också ut missionens och evangelisationens helige Ande.
Och då omöjliggör vi också vårt uppdrag - det uppdrag som Herren själv har gett oss när han sade: "Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar." Eller som Herren ber här i vår text: "Liksom du (Fadern) har sänt mig till världen så har jag sänt dem till världen."
Detta är vår uppgift. Som kristna, och som kristen kyrka. Att gå ut, nära och fjärran, och "göra lärjungar". Att gå ut i världen och förkunna evangeliet. Och om kyrkan inte längre vill göra detta, eller beter sig så att detta uppdrag omöjliggörs: Ja, då är kyrkan inte längre kyrka. Då är det, hur hårt det än låter, bara fråga om stora män och kvinnor som LEKER KYRKA. LEKER KRISTENDOM. Som låtsas vara något som de inte längre är.

*

Han som leker predikant kommer alltså till att en förutsättning för Sanningen är enheten.
Jag predikade också samma söndag, men kom till motsatt slutsats:

*

Det råder en tvist inom kyrkan mellan konservativare och liberalare krafter, och den tillspetsas i frågorna om kvinnliga präster och om de homosexuellas ställning, Jag vet inte om ni känner till det, men den tvisten håller på att skärpas och kan eventuellt leda till att kyrkan splittras, liksom det har gått i Sverige. Vi lever alltså i omvälvande tider i kyrkans liv på mer än ett sätt.
Hur kan det då gå till på detta sätt? Vi skall ju helgas genom sanningen och alla … bli ett. Nå, grunden i det hela är att vi i vissa frågor har olika åsikt om vilken denna sanning egentligen är. Det ena lägret håller hårt fast vid Bibelns ord och menar att allt som avviker från det är falsk lära. Det andra lägret håller hårt fast vid Bibelns anda och Kristi exempel och menar att allt som avviker från det är död bokstavstro.
Sanningen finns väl, som vanligt, någonstans där emellan. Det är genom Bibelns ord som vi lär oss vem Kristus är. Det säger ju Jesus själv i sin bön, när han kallar oss för "alla som genom [apostlarnas] ord tror på mig." Samtidigt finns det i Bibeln gott om utsagor och bud som vi inte skall ta bokstavligt, utan som är ägnade att vara stöd för troheten till Gud under en annan tid. Jag syftar speciellt på vissa bud i GT om frisyrer och diet. Dem bör vi granska för att se vilken deras poäng var då, så att poängen (även om inte nödvändigtvis bokstaven) kan överföras till vår tid. [...]
Men om vi skall helgas genom sanningen och alla … bli ett … hur hänger det då ihop med den överhängande kyrkosplittringen, för att inte tala om alla de splittringar, delningar och tvister som vi kristna har gjort oss skyldiga till under århundradenas lopp?
En splittring är aldrig en god sak, det tror jag alla är överens om. En kyrka som splittras och ett äktenskap som slutar i skilsmässa kan liknas vid varandra på många sätt. Båda är tragiska händelseförlopp, som starkt tär på dem som råkar ut för dem. I allmänhet är det dessutom de oskyldiga som lider mest - barnen i äktenskapet, de ”vanliga troende” inom kyrkan. [...]
Att skyffla problemen under mattan och låtsas som om vi vore eniga är den sämsta lösningen. Den bästa lösningen är naturligtvis att öppet, ärligt och utan gräl diskutera sakfrågorna och komma fram till en kompromiss som alla kan leva med (även om ingen i allmänhet är nöjd med kompromisser). Tyvärr är det mer av mattskyfflande och mindre av kompromissande som har rått t.ex. i den s.k. kvinnoprästfrågan. Den s.k. kyrkomötesklämmen från 1986, som var tänkt som en övergångsregel, har nu ansetts vara skriven i sten, och det har lett till sårade känslor på båda sidor om staketet. Kvinnoprästmotståndarna talar om åsikts-, samvets- och religionsfrihet, medan förespråkarna talar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och kärlek till nästan.
Som så ofta, har båda rätt i vissa saker och orätt i andra. [...]
Men hur blir det då med enigheten?
Det beror på vilken enighet man menar. Om det är frågan om en yttre enighet om varje detalj i ideologin och organisationen, tenderar en sådan enighet att vara antingen förljugen eller sjuk. Oberoende är den ingenting att med all kraft eftersträva. Vi människor kommer alltid att ha olika åsikter i olika frågor. När det gäller religiösa frågor, är de dessutom så djupt förankrade i varje människas inre, att oenighet där ofta känns som ett personligt påhopp (även om det objektivt sett inte behöver vara det).
Dessutom finns det redan nu över 20.000 kristna kyrkor och samfund i vår värld. Och alla förenas de av att de är just kristna. Det visar att den organisatoriska enigheten är sekundär. Inte oviktig, men mindre viktig än den enhet som kommer av det som Gud har gjort för oss, inte det som vi eventuellt kan göra för Gud.
Om striden om sekundära frågor leder till att förhållandena kristna emellan blir så inflammerade att enheten i de primära frågorna hotas, då är det bättre att skiljas som vänner medan tid är. Om situationen de facto nu är sådan, bör kyrkomötet och biskopsmötet ta ställning till.

*

Detta var alltså bara ett par utdrag. Läs predikningarna själv och ta ställning till vem, om någon, som har rätt.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2009/05/nyman-och-jag-om-sanning-och-enhet.html



Hbt-bibeln: Jakob och Esau (Rom 9:13)

På en av sina många anti-hbt-affischer hänvisar Fred Phelps till Rom 9:13, där Paulus citerar Mal 1:2f i formen "Jag älskade Jakob men hatade Esau".

Vad detta har med homosexualitet att göra är inte direkt uppenbart. Jag kommer att skriva mer om saken, men f.n. hänvisar jag bara till Aqurette och hans källa Freeing the Spirit, en internetsida upprätthållen av församlingen MCC San Diego.

http://hbt-bibeln.blogspot.com/2007/08/rom-913-jakob-och-esau.html



Frågespalten XXXVIII: Kristendomens kvinnosyn

På "Fråga prästen" inflöt följande fråga:
* vad har kristendomen för kvinnosyn? *

På det svarade jag så här:

Tja, det är en ganska svår fråga. Det finns nämligen alla olika sorters kvinnosyn bland olika kristna grupperingar. Detta beror i allmänhet på olika kulturell bakgrund snarare än på direkta skillnader i tron, men i alla fall.

För egen del anser jag att vi i Bibeln finner utmärkta exempel på jämställdhet mellan könen. I Domarboken 4-5 nämns t.ex. kvinnan Debora som domare (ett slags statsöverhuvud). Hon samarbetade med Barak, en manlig överbefälhavare, men det var Debora som var boss. I Nya testamentet ser vi att Jesus hade kvinnliga lärjungar, att han upppenbarade sig för dem efter uppståndelsen innan de tolv männen fick se honom, och att Paulus hade många kvinnliga medarbetare, som också ledde församlingar. I den tidens samhälle måste kvinnorna i allmänhet ta en bakgrundsroll, men det finns alltså lysande exempel som visar att det inte har med kristendomen att skaffa.

Och så vill jag hänvisa till hur vi alla, oberoende av bakgrund, social status, kön eller andra faktorer är jämlika i Kristus. Detta säger Paulus i Galaterbrevet 3:28.


Wink wink!

A man with a winking problem is applying for a position as a sales representative for a large firm. The interviewer looks over his papers and says, "This is phenomenal. You've graduated from the best schools; your recommendations are wonderful, and your experience is unparalleled. Normally, we'd hire you without a second thought. However, a sales representative has a highly visible position, and we're afraid that your constant winking will scare off potential customers. I'm sorry... we can't hire you."

"But wait," he said. "If I take two aspirin, I'll stop winking!"

"Really? Great! Show me!"

So the applicant reaches into his jacket pocket and begins pulling out all sorts of condoms: red condoms, blue condoms, ribbed condoms, flavored condoms; finally, at the bottom, he finds a packet of aspirin. He tears it open, swallows the pills, and stops winking.

"Well," said the interviewer, "that's all well and good, but this is a respectable company, and we will not have our employees womanizing all over the country!"

"Womanizing? What do you mean? I'm a happily married man!"

"Well then, how do you explain all these condoms?"

"Oh, that," he sighed. "Have you ever walked into a pharmacy, winking, and asked for aspirin?"


Biskop Riekkinen goodwill-ambassadör mot homofobi

I söndags firades IDAHO - International Day Against Homofobia - som alltid firas den 17 maj, eftersom det är den dag då WHO strök homosexualiteten från listan över sjukdomar.

I samband med IDAHO ordnades olika evenemang runt om i världen. Ett som hölls i Helsingfors gav upphov till följande glädjande nyhet (citatet från Kyrklig tidningstjänst):

*

Biskop Wille Riekkinen [i Kuopio] utnämndes på söndag 17.5.2009 till goodwill ambassadör i arbetet mot homofobi. Föreningen ranneliike ry utnämner varje år en good will ambassadör vid 1705-evenemanget mot homofobi.
I motiveringen till erkännandet konstateras att biskop Wille Riekkinens offentligt öppna och positiva inställning till sexuella minoriteter och könsminoriteter visar att mänskliga rättigheter och jämlikhet är viktiga saker för honom. Genom åren har han inte dragit sig för att lyfta fram frågor som rör sexuella minoriteter. Han har talat offentligt om sin egen homoskräck och hur han bearbetat den samt försvarat människors rättighet att vara sig själva.
Enligt ranneliike ry möjliggör biskop Wille Riekkinens utnämning till 2009 års goodwill ambassadör i arbetet mot homofobi en ny början för att främja toleransen mellan kyrkan och sexuella och könsminoriteter.
I motiveringarna konstateras att man i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland redan är en god bit på väg i rätt riktning längs toleransens och jämlikhetens väg, men att man ännu har en lång väg att vandra.

*

Grattis till biskop Wille för utmärkelsen, och grattis till ranneliike för ett utmärkt val!