Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset maaliskuulta 2008.

Valrumba: Borgå 2

Domprostvalet finns på nätet i allt högre grad, nu när förhandsröstningen närmar sig sitt slut. Den har förresten varit glädjande aktiv - hoppas att själva valet också blir det!

* Kandidaterna presenterades i Domkyrkobladets valnummer.
http://tinyurl.com/2plwzl

* Deras provpredikningar finns på nätet.
Junell http://tinyurl.com/2qpf5e
Träskbacka http://tinyurl.com/2qyor7
Lindgård http://tinyurl.com/3dcsyu

* Ett inlägg om lördagens paneldebatt finns på pod.fi under rubriken Domprostvalreklam i Facebook.
http://www.pod.fi/index.php?id=429

* Och eftersom ingen hade skapat den grupp på Facebook som berördes på podden, så måste jag ju göra det då.
http://tinyurl.com/3968ch


Tidiga kvinnliga katolska biskopar?

Jag fick en video sänd till mig på Facebook (tack, Linus!). Det är frågan om ett program från GodTalkTV, där studiovärden Bridget Mary Meehan intervjuar dr Dorothy Irvin, katolsk teolog och arkeolog. http://tinyurl.com/2a9ge4

Irvin berättar om konstverk som har kommit fram i utgrävningar och som finns i antika kyrkor. Dessa konstverk visar att kvinnor har varit i ledande ställning inom den katolska kyrkan långt in på medeltiden. Därför, menar Irvin, vore kvinnliga präster och biskopar inom den romersk-katolska kyrkan ingalunda mot kyrkans tradition eller ordning.

Detta är naturligvtis mycket intressant. Frågan är bara hur långtgående slutsatser man kan dra av det material som Irvin presenterar. Jag kan ännu acceptera att kvinnliga församlingsledare förekom under de första århundradena, men att tala om en kvinnlig biskop så sent som på 800-talet låter nog en smula långsökt i mina öron.

Men Irvins forskning kanske vore värd en närmare granskning.

En annan som talar för kvinnliga präster inom den katolska traditionen är bloggaren Charlotte Therese. Bara som ett litet bloggtips. http://charlotte-therese.blogspot.com/



Jehovas vittnens bibeltolkning 4

Avslutande kommentarer

I all forskning bör det finnas en uppriktig strävan till objektivitet. Likaså bör det i all förkunnelse, särskilt av religiös karaktär, finnas en strävan till ärlighet. Ingetdera av dessa strävanden är självklart. Det vi säger och skriver färgas alltid av vår bakgrund och våra åsikter. Jag är medveten om att detta också gäller denna artikel. För den som är starkt intresserad av Bibeln och dess tolkning – vilket jag är, både privat och professionellt – är det lätt att se den egna tolkningen som någonting normativt.

Standardverket om Vittnena har varit Anthony A. Hoekemas bok The Four Major Cults från 1963, som förutom Jehovas vittnen behandlar sjundedagsadventisterna (som ju hos oss räknas som ett kristet samfund, inte en "kult"!), Christian Science och mormonerna. Bokens avsnitt om Jehovas vittnen har också utkommit i särtryck. Eftersom Sällskapet Vakttornets läror inte stämmer överens med Hoekemas tydligen evangelikalt färgade teologi, satsar han mer på att förlöjliga Vittnena än på att analysera dem utgående från deras egna förutsättningar och utgångspunkter. Också Arlebrand faller emellanåt i samma grop. Detta kan knappast anses vara särskilt objektivt.

Många, för att inte säga de flesta, böcker om Jehovas vittnen är på något sätt vinklade. De kan härstamma från Sällskapet Vakttornet, och då framhåller de naturligtvis rörelsens officiella synpunkter och läror. Alternativet verkar vara böcker som är skrivna av fientligt inställda ex-Vittnen eller av (ofta konservativa) "kyrkliga" författare som, för att framhålla sin egen teologiska ståndpunkt, vill svartmåla Jehovas vittnen i allmänhet och Sällskapet Vakttornet i synnerhet. I ingetdera fallet är objektivitet något tungt vägande kriterium. Situationen förvärras ytterligare av att de forskare som har anknytning till någon "mainstream" kristen kyrka ofta inte tycks studera Vittnenas egna skrifter (d.v.s. grundkällorna!), utan nöjer sig med polemisk andrahandslitteratur.

Robert Cromptons bok (som jag recenserade på bloggen i höstas) är däremot ett exempel på hur en författare kan sträva till objektivitet trots sina egna utgångspunkter. Jag hoppas att Hoekema – åtminstone i vetenskapliga bibliotek – kan få träda tillbaka från sin auktoritativa plats på hyllorna och ersättas av Crompton och hans gelikar; Crompton ger Carl Olof Jonsson, Raymond Franz och M. James Penton ett specialomnämnande i sitt förord. Mycket arbete återstår dock fortfarande i den teologiska granskningen av Jehovas vittnen, så jag hoppas att Cromptons bok ger impulser till vidare forskning.

I min gradu (och därmed också i denna artikel) har jag inte ännu uppnått den grad av objektivitet som Crompton har gett oss exempel på. Med tiden hoppas jag kunna mogna mot detta. Läsaren kan ta denna artikel som en mellanrapport ...

* Så avslutade jag artikeln i Ad Lucem för nio år sedan. Jag har dock inte återupptagit min forskning i detta ämne; annat har kommit emellan. Mellanrapporten torde alltså vara rätt slutlig. *

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/03/jehovas-vittnens-bibeltolkning.html



Jehovas vittnens bibeltolkning 3

Bibeln hos Jehovas vittnen

För Jehovas vittnen är Bibeln i princip det enda rättesnöret i lära och liv. I tidningen Vakttornet ingår ofta bibelstudieplaner, översikter av bibelböcker och uppmaningar till flitigt bibelstudium. I praktiken är Jehovas vittnens högsta auktoritet dock inte bara Bibeln, utan Sällskapet Vakttornets egna publikationer placerar sig rent av ovanför den. Sällskapets ledning har ett speciellt förhållande till Jehova, vilket ger den en andlig auktoritet som bibeltolkare. Jehovas vittnen har aldrig påstått att dessa tolkningar är ofelbara, men man tillåter inte heller någon som helst kritik av dem.

Grundtonen i dessa tolkningar är fundamentalistisk. I Knowledge räknar kapitel 2 ("The Book That Reveals the Knowledge of God") upp förutsägelser i Gamla testamentet som man hävdar har gått i uppfyllelse, t.ex. att Daniel (8:1-8) förutsade Alexander den stores uppgång och fall ett par hundra år innan detta verkligen ägde rum. Då bortser man medvetet från möjligheten till vaticinium ex eventu, d.v.s. att Daniels bok skulle ha skrivits efter Alexanders död år 323 f.Kr., vilket är en rätt utbredd konsensus bland moderna exegeter. I Vakttornet 19/1986, där en artikel behandlar profetiorna i Daniel, diskuteras också bokens datering. Det huvudsakliga argumentet är ungefär: "Knappast var den tidens människor så lättlurade." Men fastän Daniels bok skulle härstamma från mackabéertiden (100-talet f.Kr.), betyder det ändå inte att det vore frågan om lurendrejeri, utan om att man har velat tolka den respekterade profetens budskap för en ny tid. Detta var inte ett ovanligt handlingssätt, och betraktades inte som förfalskning.

Samma artikel i Vakttornet argumenterar också att "... Dödahavsrullarna [har] visat att Daniels bok var vitt och brett accepterad som en del av bibeln i judiska kretsar på 100-talet f.v.t." (före vår tideräkning). Utan att betvivla att Dödahavsrullarna ställer sig positivt till Daniels bok (vilket jag inte har kontrollerat), måste jag ändå konstatera att de härstammar från tiden för det första judiska kriget (c. 70 e.Kr.), d.v.s. nästan 200 år senare än Vakttornet tycks anta.

En annan intressant passage i ovannämnda kapitel i Knowledge är konstaterandet: "Did you know that the Bible has a common thread from Genesis through Revelation? Yes, a harmonious theme permeates the Bible. What is that theme? It is the vindication of God's right to rule mankind and the realization of his loving purpose by means of his Kingdom" (min kursiv – med begreppet "Guds rike" menar Vittnena uttryckligen den "teokratiska" organisationen Sällskapet Vakttornet). En stark konservatism kommer alltså också här fram i bibelsynen, även om konservativa kyrkoteologer knappast skulle hålla med om vilket Bibelns tema egentligen är.

Jehovas vittnens sätt att tolka Bibeln ger ett heterogent och inkonsekvent intryck (och då Vittnena dessutom i sin argumentation använder den på många ställen felaktigt översatta NWT är risken för metodiska misstolkningar överhängande). I vissa frågor uppträder de strikt sakligt, medan de i andra svävar ut i subjektivt hårklyveri, som helt rycker loss texten ur sitt sammanhang. Det bästa exemplet på detta är uträkningen av att Kristi återkomst skulle ske år 1914 (en roande detalj är att Knowledge först helt korrekt konstaterar att Jesus i Apg 1:6f varnade sina lärjungar att spekulera i saken, men sedan själv spekulerar redan på följande sida!). Uträkningen går som följer.

1. Jesus kommer tillbaka när "hedningarnas tid" (Lk 21:24) är förbi.
2. Hedningarnas tider började när Jerusalem förstördes av babylonierna, vilket av Jehovas vittnen dateras till 607 f.Kr. (i verkligheten 586 f.Kr.).
3. I Dan 4:13,22,29 talas om "sju tider" efter vilka Gud ger makten åt sin utvalde (Messias).
4. "En tid" i detta sammanhang = ett år (jfr Upp 12:6,14), så "sju tider" = sju bibliska månår, i medeltal à 360 dagar. 7 x 360 = 2520 dagar.
5. Guds rike upprättades inte år 600 f.Kr., så det måste vara frågan om längre perioder.
6. "Guds regel" (sic!): en dag = ett år (4Mos 14:34; Hes 4:6. Jfr dock också Ps 90:4; 2Pet 3:8, vilka kunde ge upphov till en helt annan regel …).
7. "Sju tider" = 7 x 360 år = 2520 år.
8. 607 f.Kr. + 2520 år = 1914 e.Kr.

Jag anser att denna uträkning är direkt absurd. De verser som används i uträkningen har inga egentliga samband vad innehållet beträffar, utan man har tagit fasta på närmast slumpartade likheter i uttryckssätt. Denna fundamentalistiska metod är fullständigt oacceptabel, både ur exegetisk och ur kyrklig synvinkel, eftersom den våldför sig på Bibeln på samma sätt som astrologin våldför sig på fysiken och astronomin.

Ett exempel på inkonsekvensen i JV:s bibeltolkning är också tolkningen av Upp 7:4-8. I v. 4 nämns först att etthundrafyrtiofyra tusen personer var "märkta med sigill". Detta antal tar JV bokstavligt och menar att det rör sig om "den lilla hjorden", en grupp bland dem som kommer att frälsas (se min gradu, kap. III.2.1). I de följande verserna nämns dock dessas ursprung, d.v.s. tolv tusen från var och en av Israels tolv stammar – och detta ges en allegorisk tolkning, så att "Israel" syftar på gudsfolket, d.v.s. Jehovas vittnen! Att plötsligt byta tolkningsmetod från en vers till en annan – vad är det om inte inkonsekvent!

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/03/jehovas-vittnens-bibeltolkning.html



Jehovas vittnens bibeltolkning 2

Nya Världens översättning av den Heliga Skrift
På 1950-talet översatte Jehovas vittnen Bibeln till engelska och utgav den bitvis allt eftersom översättningen blev färdig. År 1961 fullbordades den s.k. "New World Translation" ("Nya Världens översättning", NWT) och utgavs i ett band. 1984 utgavs en reviderad utgåva. Det är detta engelska original som sedan har översatts till andra språk (bl.a. till svenska år 1992). Enligt översättarna har man dock noggrant jämfört med den hebreiska, arameiska och grekiska grundtexten.

NWT strävar till en så ordagrann översättning som möjligt, vilket leder till att den inte blir alltför flytande. Tvärtom är stilen styv och träig, och texten blir tungläst särskilt vid långvarig användning. Som exempel på detta vill jag visa på Ps 23, som i NWT lyder så här:
"Jehova är min Herde. Mig kommer ingenting att fattas. 2 På gräsrika betesmarker låter han mig ligga; vid välbevattnade viloplatser för han mig. 3 Min själ vederkvicker han. Han leder mig i rättfärdighetens SPÅR för sitt namns skull. 4 Även om jag vandrar i den djupa skuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de tröstar mig. 5 Du ställer i ordning för mig ett bord inför dem som visar fientlighet mot mig. Med olja har du smort in mitt huvud; min bägare är välfylld. 6 Sannerligen, idel godhet och kärleksfull omtanke kommer att följa mig alla mina livsdagar; och jag skall bo i Jehovas hus till dagars längd." (Kapitälerna i v. 3 används för att visa att ordet "spår" här är pluralt.)

NWT strävar till bokstavlighet, men är dessutom en tendentiös översättning, som har blivit starkt påverkad av Jehovas vittnens olika läror. Det tydligaste exemplet på denna påverkan är att det hebreiska gudsnamnet JHWH (av Vittnena transkriberat "Jehova", annars oftast "Jahve") konsekvent används i Nya testamentet, där det inte förekommer i ursprungstexten. I ett tillägg i slutet av NWT skriver översättarna att de har stöd för detta i hebreiska översättningar av Nya testamentet. Detta kan jag bara konstatera vara bakvänt – det är i grundtexterna man borde hitta stöd för sin översättning, särskilt som de hebreiska översättningar det här torde vara frågan om är så unga som från medeltiden! I Gamla testamentet kan däremot användningen av namnformen "Jehova" i de flesta fall försvaras.

Ett annat exempel är att NWT fem gånger lägger in ordet "andra" inom klammer i Kol 1:15-22, vilket ger intrycket att Kristus tillhör skapelsen. V. 16 lyder följaktligen:
"... med hjälp av honom skapades alla [andra] ting i himlarna och på jorden ... Alla [andra] ting har skapats genom honom och för honom."

Dessa klamrar är dock överflödiga och vilseledande, eftersom kontexten inte ger någon orsak att tillägga ordet "andra". Trots att Jehovas vittnen försöker rättfärdiga sitt handlande, blir kontentan att den enda orsaken till detta tillägg är dogmatisk: Eftersom Vittnena ju förnekar inkarnationen, vill de framställa Kristus som en skapad varelse.

Jag kan ändå inte låta bli att påpeka att NWT inte är den enda bibelöversättning där dogmatiken har tillåtits besegra exegetiken. Tvärtom är det ovanligt att se översättningar (särskilt av äldre datum) som skulle översätta grundtexten utgående från dess egna premisser. Också i den nya Folkbibeln är denna tendens tydlig. Förfalskningen (för att använda det ordet) är dock sällan så flagrant i de "kyrkliga" översättningarna som i NWT.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/03/jehovas-vittnens-bibeltolkning.html



Jehovas vittnens bibeltolkning 1

Denna artikel publicerades i tidskriften Ad Lucem 3/1999 och är baserad på min pro gradu-avhandling. För den som är intresserad av ämnet hänvisar jag till den och dess litteraturförteckning. Den korta litteraturförteckning som följer på denna artikel kan också hjälpa den intresserade att komma igång.
Jehovas vittnen anser att de själva är det sanna kristna gudsfolket och att de historiska kyrkorna är falska religioner, medan de historiska kristna kyrkorna naturligtvis anser precis tvärtom. Detta leder i denna artikel till problem i användningen av termen "kristen" och dess avledningar. Därför kommer jag att undvika den termen där den skulle syfta på någondera gruppen, och använder i stället termerna "Jehovas vittnen" och "kyrkorna" med respektive avledningar och variationer.

Den historiska bakgrunden

Affärsmannen Charles Taze Russell (president för Sällskapet Vakttornet 1884-1916) grundade rörelsen på adventistisk grund efter en omvändelseupplevelse år 1869, men avvek snart från denna grund och utvecklade en egen dogmatik. Han förnekade bl.a. treenighetsläran, Jesu gudom, Jesu synliga återkomst och tron på eviga straff, och markerade därmed sin särart till andra kyrkor och samfund.
Jehovas vittnen och sjundedagsadventisterna har ett gemensamt ursprung i millerismen, som förutsåg Kristi återkomst till år 1843. Millerismen, å sin sida, var en del av den kiliastiska strömning som började ytterst tidigt i kyrkohistorien och där de starkaste inflytandena under det årtusende som nu går till ända kan anses vara Joachim av Fiore, John Aquila Brown, millerismens upphovsman William Miller och Russell själv. Vittnena är alltså inte någon historielös sekt med absurda idéer, som plötsligt uppstod ur intet. Det finns en klar utvecklingslinje som förklarar bakgrunden till Russells tankar. Denna linje kommer tydligt fram hos Crompton, som visar att trots att Vittnenas dogmatik ofta ger ett absurt intryck för en som granskar den utifrån, så är den de facto en logisk helhet som fungerar rätt väl om man utgår från dess egna utgångspunkter.
Russell började snart av sina anhängare uppfattas som Guds språkrör och som "den trogna och kloka tjänaren" som nämns i Mt 24:45-47. Han publicerade med början år 1886 en bokserie som kallades "Studies in the Scriptures" ("Studier i Skriften"), och som enligt Russell var Bibeln arrangerad ämnesvis. Till slut omfattade serien sex delar; en sjunde del utgavs postumt, men var inte skriven av Russell, trots att så påstods. Enligt Russell själv kan man inte förstå Bibeln utan denna skriftserie, men med hjälp av den förstår man Bibeln också utan att alls själv läsa Bibeln.

Under juristen Joseph F. Rutherfords tid vid makten (1917-1942) centraliserades rörelsen kraftigt till en s.k. "teokrati", som blev allt mer fientligt inställd till andra religioner (t.ex. kristendomen) och till stat och samhälle. Detta ledde till att rörelsen blev alltmer isolerad från omvärlden och alltmer sekteristisk, och till att den blev förföljd. Crompton visar på den dogmatiska förändring som rörelsen genomgick då den isolerades inte bara från omvärlden utan också från sina milleristiska rötter. Russells tankar, särskilt hans uträkning av att Kristi återkomst skulle ske år 1914 (se nedan), missförstods och omtolkades. Efter Rutherfords död 1942 förändrades situationen igen och den dogmatiska utvecklingen fortsatte, vilket den har gjort ända till våra dagar.
Det var Rutherford som år 1931 gav namnet "Jehovah's Witnesses" ("Jehovas vittnen") åt rörelsen på basen av Jes 43:10,12.

Under Nathan H. Knorrs era (1942-1977) blev ledningen och de som skrev olika böcker allt mer anonyma. Knorrs tid vid makten karakteriserades av en kraftig expansion, både vad publikationsvolym och medlemsantal beträffar. Under denna tid översattes också Bibeln.

Knorr liberaliserade organisationen mot slutet av sin presidentperiod. Den följande presidenten, Frederick W. Franz (1977-1992), som hade arbetat på heltid inom rörelsen sedan 1914, återinförde dock den auktoritära ordning som tidigare hade rått och började förfölja intellektuella, oliktänkare och "avfällingar".

Vad som har hänt efter Franz kan jag tyvärr inte uttala mig om.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/03/jehovas-vittnens-bibeltolkning.html