Jag spenderade största delen av mina 17 första somrar i Lappfjärd (Sydösterbotten) på min fars hemgård, som drevs av min farmor och farbror. Tammerfors-kusinerna i samma ålder höll också till där, så vi hittade på både ett och annat emellanåt.
En gång - jag var väl i 10-årsåldern - skulle vi leka butik. Då behövde vi naturligtvis något att sälja, och efter att ha funderat efter vad det kunde vara, kom vi fram till att alla butiker säljer potatis. Vi förstod förstås att vi inte fick gå i farmors potatiskällare och ta för oss, så vi tog något som ändå ingen kunde äta, nämligen äppelkart.
När vi hade länsat de flesta av farmors äppelträd, ställde vi oss på gården med vår "potatis" och försökte sälja till dem som gick förbi. Den första var en av mina fastrar, som tittade på våra produkter men köpte inget. Så gick hon in i huset, och måste ha sagt något åt dem därinne, för en minut senare kom farmor utångande. Jag hade aldrig sett henne så arg! Vi hade ju i vårt oförstånd förstört äppelskörden för henne.
