Familjerådgivarna gör en stor insats i det tysta i vårt samhälle. De är både en förebyggande och en vårdande instans när det gäller kriser och våld inom familjerna. Redan nu är våld mot makar och barn alltför vanligt; redan nu är frekvensen av omhändertagna barn alltför hög; redan nu är skilsmässostatistiken bedrövande. Hur vore det om inte familjerådgivare fanns?
Ändå är denna verksamhet inte särskilt dyr i drift. För att ta ett exempel: I Borgå upprätthålls familjerådgivningscentralen av Borgå kyrkliga samfällighet och Borgå stad, och betjänar också åtta andra kommuner i området. Stadens andel av kostnaderna är 131.000€. Detta kan jämföras med t.ex. kostnaderna för omhändertagande av barn, som rör sig kring sex miljoner euro (4,8 M€ år 2007). Om staden slopar sitt understöd till familjerådgivningscentralen, vilket torde vara i faggorna, blir frågan: Hur mycket stiger andra kostnader? Med mer än 131.000€? Helt säkert. Men med hur många miljoner?
Det enda som är säkert är att staden inte gör någon nettoinbesparning genom att skära i förebyggandet av problemsituationer. Detta gäller familjerådgivningscentralen, och det gäller också på andra håll.