Inför senaste biskopsval för tre år sedan deltog jag i domprosteriets diskussionstillfälle om de sju olika kandidaterna. Där sade jag högt att det i valet fanns sex goda kandidater; underförstått att Henrik Perret var den sjunde, olämpliga kandidaten.
Det blev ett stort hallå om saken på mötet. Kontentan var: "Så får man inte säga!" Och det kan väl hända att jag överträdde konvenansens regelverk. Ändå ser jag denna reaktion som beklaglig, ja, rentav farlig.
Om vi skall kunna få en ärlig debatt i vårt stift och i vår kyrka, måste väl också obekväma åsikter få ventileras. Ingen annan behöver ju omfatta dem, men att lägga locket på debatten är en kultur som inte (längre) borde få förekomma. Om jag anser att Perret är olämplig som biskop (för att nu ta det nämnda exemplet), ska jag inte behöva hymla och säga att vi nog alla är vänner, och alla nog egentligen har samma åsikt i alla fall. En sådan förljugen låtsas-enighet är farligare än att vi är av olika åsikt emellanåt.
Personliga påhopp ska naturligtvis undvikas i möjligaste mån. Men ett biskopsval är just ett personval, och därför kan man inte undvika att diskutera personer. All diskussion är ju inte påhopp.
Vi får återkomma till vad detta innebär för årets biskopsval...
