Jag noterade häromdagen att kyrkomötet i Den Norske Kirke denna vecka skulle ta upp frågan om vigning av homosexuella till kyrkliga tjänster. Nu har beslut då fattats.
Kyrkomötet röstade på fredagen med siffrorna 50-34 för att det ska finnas två parallella riktlinjer för huruvida homosexuella ska få anställas och prästvigas. Den gamla praxisen behålls, vilket gör att biskopar och andra ansvariga har rätt att säga nej. Men en ny parallell praxis införs, så att homovänliga instanser inte behöver känna att de bryter mot några regler om de tar in homosexuella. Konservativa krafter inom kyrkan är besvikna, medan de progressiva är nöjda. Och hbt-rörelsen Landsforeningen for lesbisk og homofil frigjøring (LLH) är naturligtvis "storfornøyd".
För egen del måste jag säga att jag är lite delad. Detta är helt klart ett steg framåt. Eftersom kyrkan samtidigt ställde sig negativ till tanken på könsneutralt äktenskap, är det dock ingen odelad seger.
Och också med tanke på själva beslutet finns det ett och annat att säga. Vadå "to syn i kyrkja"? Antingen accepterar man en viss folkgrupp och ger den vissa rättigheter, eller så gör man det inte. Att vela på det här sättet är på något sätt en typisk kompromiss, där ingen är riktigt nöjd - och sådana behövs förstås - men i detta fall kommer problemen nog att hopa sig.
Tänk nu om bögen X blir prästvigd av biskop A, men sedan vill flytta till den homofobe biskop B:s stift - kan X då göra det, eller säger biskop B nej? Betyder detta då att X:s prästvigning inte gäller i hela kyrkan, att den är mindre värd än en heteroprästvigning? M.a.o.: inför norrmännen nu ett system med präster av två olika kvalitet, en som är präst överallt och en som inte är det? Det är nog någonting lurt i en sådan här situation, det har jag sagt redan tidigare.
Men som sagt: Detta är ett steg i rätt riktning. Fler steg behövs dock.
Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/11/nja-till-norska-homoprster.html
