I ett inlägg häromdagen skrev jag bl.a. följande:
"[...] den som har blivit döpt i den treenige Gudens namn har i dopet fått del av den heliga Anden. Att då hävda att denna döpta person har "ond proveniens" innebär alltså ett påstående om att den heliga Anden är av djävulen, vilket är att häda den heliga Anden - och i Matt 12:31f säger Jesus starka ord om sådant."
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/05/stolle-kalle.html
Detta föranledde en animerad kommentardiskussion med Catarina Mikkonen, som var intresserad av hur jag förhåller mitt ovanstående påstående till Jesu ord i Joh 8:44: "Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När ljuger talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader."
Jag svarade:
"Jesus talade inte till döpta kristna. Sådana fanns inte på hans tid. Inte heller hade Anden utgjutits på hans tid, utan först vid pingsten efter hans himmelsfärd. Citatet är därför irrelevant i detta sammanhang."
Sedan spårade diskussionen ur och vi började missförstå varandra. Därför vill jag nu försöka förtydliga det jag menade.
Under det "gamla förbundets" tid uppenbarade sig Gud i olika repriser för sitt folk. Han bodde mitt ibland dem (i tabernaklet och templet), men inte "inom" dem, i deras hjärtan, för att använda den traditionella bilden. Det fanns profeter och andra liknande undantag från detta, men gudsfolket var gudsfolk på ett kollektivt sätt. Därför var det så viktigt att betona Abraham som stamfader. Den individuella tron var ur folkets synvinkel mindre viktig än det "rätta" beteendet. Denna inställning kritiserar en del av profeterna skarpt - ett exempel är 1Sam 16:7, som Catarina citerar. Men där handlar det fortfarande om motiven till handlingarna, inte om att Guds Ande skulle bo i deras hjärtan.
Genom det "nya förbundet", som ingicks genom Jesus, har "situationen radikalt förändrats", som jag skrev. Det är att observera att det nya förbundet inte ingicks vid "julen" utan vid påsken, inte då Jesus föddes utan genom hans död och uppståndelse. Kristendomen som sådan uppstod sedan vid pingsten, då Anden föll över de 120 lärjungarna och sedan över de tusentals personer som kom till tro.
När Jesus uttalade sina ovan citerade ord i Joh 8:44, talade han därför (naturligtvis) inte till döpta Andefyllda kristna, eftersom sådana inte fanns än. Han talade till sådana ättlingar till Abraham som vägrade tro på Jesus med hänvisning till att de är frälsta genom sin härstamning. Detta skedde under det "gamla förbundets" tid, och detta "gamla förbund" höll de ivrigt fast vid. Detta ledde orätt endast därför att ett paradigmskifte var på kommande, vilket de inte insåg, människor som de var.
Situationen har i vår tid en parallell, om än inte en helt exakt sådan. Parallellen är döpta kristna som hänvisar till sitt kyrkomedlemskap och sitt eventuella deltagande i julgudstjänster som tillräckligt andligt engagemang. Likheten är att om tron saknas, räcker inte medlemskap i kyrka eller gudsfolk. Skillnaden är att de döpta kristna har fått Anden i dopet, även om de vägrar låta sig påverkas av Honom. Därför kan Jesus använda så grova uttryck mot sina motståndare, medan motsvarande uttryck vore hädelse om det används mot oss döpta kristna.
Jag håller med Catarina när hon skriver:
"Den Helige Ande har utgjutits, bryr sig folk om att låta DHA leda dem? Bryr vi oss om det? Själv upplever jag det som en ständig kamp att förbli i Andens ledning. Gör inte du? Även på GTs tid gjorde folket sig en guldkalv i öknen när Mose förblev "för länge borta" på Sinai berg. Är det inte samma sak som händer idag med alla "-ism"-guldkalvar?"
- men detta är på ett annat plan än det jag syftade på i mitt tidigare inlägg.
Märk förresten att det är skillnad mellan "gamla förbundet" mellan Gud och hans folk och "Gamla testamentet" som består av texter som härstammar från den tiden, och som bra kan läsas till uppbyggelse, bara de läses med "nya förbundets glasögon", så att säga.
