Jag läste svenska Kyrkans tidning på nätet och stötte på en artikel med den rätt emotionella rubriken Församling nekar döendes sista önskan.
http://tinyurl.com/2mojdm
Jag har vissa svårigheter att relatera till det saken handlar om.
En dödssjuk man önskar nämligen att hans jordfästning skall äga rum på en lördag, så att släkt och vänner ska ha möjlighet att komma också längre bort ifrån. Kyrkoherden nekar honom detta med hänsyn till att endast dop och vigslar förrättas på lördagar; jordfästningar sker på torsdagar och fredagar. Rättviseprincipen hindrar församlingen från att göra något undantag från detta.
Jag tycker att detta låter absurt, men som jag helt enkelt inte förstår vad det handlar om, kan jag inte ta ställning till vad som vore rättvist i denna situation. I Finland i allmänhet, och i Borgå i synnerhet, är nämligen lördag den vanligaste dagen för jordfästningar. Söndag och måndag har begravningsplatsens personal ledigt, och på vardagarna förrättas närmast mindre jordfästningar, eftersom andra än de närmaste anhöriga kan ha svårt att motivera för sin arbetsgivare att de vill ta ledigt. På lördag finns inte detta hinder, och därför har vi i allmänhet jordfästningar med en timmes mellanrum från kl. 9 till kl. 15.
Till detta kommer naturligtvis dop och vigslar, som av samma orsak tenderar att koncentreras på lördagar.
I Borgå finns det förstås två stora församlingar, den finska med elva präster och den svenska med sju, och jag har full förståelse för att detta system inte oförändrat kan tillämpas på en mindre ort. Men också när jag jobbade på landet i Pernå för något år sedan var veckodagsfördelningen den samma; det var bara frekvensen som var annorlunda.
Enligt ovannämnda artikel är det ytterst få församlingar i Sverige som håller jordfästningar på lördagar. Varför, frågar jag mig.
Kanske någon kollega i den västra rikshalvan kunde kommentera?
