I Kp 21/06 (24.5.06) ingår på sidan 5 en lång insändare av stiftsfullmäktigeledamoten Bengt Broo.
I korthet menar han att stadgandet i KO 6:24 - att den "som uppenbart saknar förutsättningar för tjänstens skötsel" inte är behörig - gäller dokumenterad tidigare misskötsel utan tecken på bättring. Det skulle alltså inte gälla samvetskval eller kommande potentiell könsdiskriminering.
Vidare tycker han att åsiktsförbud inte är en god väg att gå, utan fördragsamhet och smidighet behövs i båda lägren.
"Sådana här lärostrider uppfattas av folk som futtiga och skadar kyrkans anseende."
http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0621.pdf
Visst kan Broo ha rätt. Visst kan detta uppfattas som futtighet och skada vårt anseende. Men hur mycket skulle det skada vårt anseende om vi lät det vara? "Folk" förstår sig knappast på bibelargument, särskilt när jämlikhetsargument också står till buds.
Om vi frångår både våra egna och samhällets regler och lagar - skadar inte det vårt anseende ännu mer?
När jag var liten och stred med syskon, kusiner eller kompisar, fick jag ibland höra att "den klokare ger efter". Men vart leder väl det om klokheten ständigt ger efter? Till en alltmer oklok och sjuk situation - inte sant? I petitesser kan den kloke ge efter, men när det gäller viktiga frågor (som här om människovärde) bör den kloke stå på sig för att vinna över dårskapen!
