Jag lärde mig läsa när jag var fyra, trots föräldrarnas försök att hindra mig. De var lärare båda två, och visste precis vad sådant leder till: skoltrötthet.
Och rätt fick de. I november 1974, någon månad efter att jag hade börjat skolan, kom jag till pappa och meddelade att jag skulle sluta skolan, eftersom jag redan kunde läsa, skriva och räkna.
- Jaha, sa han, vad ska du göra då?
Jag hade svaret klart för mig.
- Jag ska bli missionär!
Pappa, den borne pedagogen, insåg att han här hade ett gyllene tillfälle att lära pojken vad en missionär egentligen är. Han ställde därför en pedagogiskt riktig, men i mitt fall helt felaktig, fråga:
- Vad tror du att en missionär gör då?
Också detta var helt klart.
- En missionär är en person som går i Afrikas djupa djungel på stigen fram. Där möter han en neger, och så frågar han: "Tror du på Jesus Kristus, Guds ende son, vår Herre?" (Kalle, 7 år, var redan en van gudstjänstbesökare.)
Pappa bara gapade och kom med ett svagt:
- Jaha?
- Om han svarar ja, är det ju bra. Då får han gå vidare.
- Men om han svarar nej, då?
- Ja, då trycker jag på hanen!
Om man skjuter alla andra blir väl hela Afrika småningom kristet ...
