För en tid sedan förrättade jag en jordfästning där jag fick höra en intressant felsägning.
Det var nämligen så att en av de sörjande hade valt följande vers på sin blomsteruppsättning:
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Du lämnat hjärtan
som saknar dig
Liksom alltför många verser av detta slag haltar också denna, särskilt i rimmet på andra och fjärde raden - men verser ska tas emot i den anda de menas, och den här uttrycker ju nog en god tanke.
Tyvärr (om än nog så förståeligt) stakade sig läsaren på ett avgörande sätt när han stod där vid kistan. I den tredje raden upprepade han ordet "smärtan" i st. f. "hjärtan", och då blev förstås innebörden en helt annan. Ja, jag blir inte ens klok på vad det skulle betyda:
Du lämnat smärtan
som saknar dig
- har känslor känslor? Kan en smärta sakna någon? Smärtan kan lämna oss, men kan vi lämna smärtan?
Hmmm...
