När Joakim var sisådär fyra år, deltog han och jag i öppna dagklubbens julfest. Joakim var på livligt humör och sprang omkring och lekte med sina kompisar.
Julandakten hölls av min kollega Mats, som numera är min förman. Joakim var fortfarande i farten, så jag försökte lite lugna ner honom. Mats avslutade andakten med att säga "Nu ska vi be och prata med Jesus." Just då smet Joakim iväg, och jag ropade efter honom - men Mats' ord fastnade i huvudet på mig, så det jag ropade var "Jesus! ... äh, Joakim!"
Mats fick roligt.
