När jag var sådär tre år gammal tog min far mig med till högmässan i Berghälls kyrka i Helsingfors. Han ville lyssna till kyrkoherdens predikan.
Det fanns det dock ett litet problem med. Ett treårigt problem, för att vara exakt. "Pappa, vad ska jag göra nu?" "Räkna lamporna där!" "157, vad ska jag göra nu?" "Räkna rutorna i det där fönstret!" "213, vad ska jag göra nu?" ...
När predikan äntligen var slut (pappa hade bara en vag aning om vad kyrkoherden hade sagt) tog pappa en tjugopennisslant ur fickan, räckte den åt mig och viskade: "När farbröderna där kommer hit med sina håvar, skall du lägga den här slanten dit." Jag rätade på mig och sa med en röst som ekade i hela den stora kyrkan: "Ska man betala för Guds ord i den här kyrkan, så tycker jag att vi aldrig kommer hit mer!!"
Alla gudstjänstbesökarna vände sig om och såg en liten pojke som tittade sig omkring och en pappa som snabbt duckade ner i bänken.
Numera har jag förlikat mig med tanken på kollekt.
