I en predikan över berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan (Joh 8:2-11) sade jag bl.a.:
"Man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle."
Jag tyckte att jag på detta sätt hade kommit med lite stöd åt de ensamstående mödrarna i deras besärliga situation. Men se nej! Följande vecka var det en kvinna som tog kontakt och var upprörd över att jag från predikstolen hade rackat ner på henne och andra ensamstående mödrar!
Jag lyckades lugna henne - men denna incident visar (än en gång) hur viktigt det är med kommunikation. Och i kommunikation finns alltid (minst) två parter, en sändare och en mottagare. I ett idaelfall hör mottagaren just det budskap som sändaren kommer med, men oftast förvanskas det på vägen - men tack och lov sällan till sin raka motsats, som när det gällde min predikan!
