Kollegan Mårten Lindblom berättade följande:
En liten pojke hade fått en lillebror, och var ganska svartsjuk. Då babyn skulle döpas var han dessutom sur över att han själv inte var medelpunkten längre. Han räknade ut att det var prästens fel alltsammans, för det var ju hans närvaro som förorsakade dopet, inte sant?
Mitt under dopakten ropade så storebror till dopbarnet: “Bit prästen, Emil! Bit prästen!”
