Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?
Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt.
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.
De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.
Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem,
omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem.
Tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Sulamit i brand.
Och då har Sulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld.
Och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.
I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.
Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
- O Herre, se vad Salami och Sulamit har byggt!
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred:
- Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.
Och Salami och Sulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.
Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.
Zacharias Topelius, ur "Ljungblommor 3" (1854)
