En gång, när i fromma, glada samtal
vid sitt middagsbord den gamle Luther
satt som vanligt bland förtrogna vänner,
talte en av dessa så med klagan:
"Svår och ond att leva i är världen,
full av vansklig id och jordisk omsorg;
intet under därför, att så mången
sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Även mig de plåga, dessa oljud
av en outtröttlig världslig strävan.
I mitt grannskap bultas, smids och hamras
oupphörligt hela dagen genom,
och hur tidigt än jag vaknar, störa
dån och hammarslag min morgonandakt."
Luther log och sade: "Varför störas?
Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge.
Hör min fromme granne, hur han redan
hunnit stiga upp och börja bönen!'
Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig
åter dag och krafter att arbeta'
och med hurtigt mod begynner smidet,
är hans trötta flämtning för vår Herre
icke mindre kär än dina suckar,
och på himlens portar slår hans slägga
kanske starkare än dina böner."
Johan Ludvig Runeberg, ur "Samlade skrifter, Tredje bandet" (1858)
