Signaturen Påven Johanna, en av bloggarna på Motkulturfonden, skriver ett färskt inlägg om Kyrkan och Jokela. Efter att ha räknat upp exempel på all den hjälp som Jokelaborna fick och får av kyrkan, församlingen, prästerna och kyrkobyggnaden fortsätter hon:
*
Är det någonstans här som frågan “Vad ska vi med kyrkan till?” känns alldeles malplacerad? Alla glömmer att fråga. Men frågan är kanske inte malplacerad för att man kan ge den ett självklart svar genom att rada upp det jag nämnde ovan, och säga att kyrkan visst har en uppgift som tröstare, stödjare, finnas-tillare, hopp-i-hopplösheten och att vi nu bara fått ett alldeles konkret exempel på det här. Kyrkan behövs. Punkt slut.
Har man med ett sådant resonemang redan gått med på tanken om kyrkan-som-behöver-berättiga-sin-existens-med-att-vara-till-nytta? Mitt i kriser och katastrofer blir nytto-frågorna på något sätt stumma och meningslösa. Då verkar det inte finnas någon tvekan. Plötsligt är kyrkan mitt i byn.
Jag har aldrig varit i Jokela. Jag vet inte hur kyrkobyggnaden ser ut, jag känner inte till gudstjänstbesökarstatistik eller hur trevliga prästerna är. Jag vet inte heller hur många procent av invånarna som hör till någon kyrka eller som kanske skulle svara “ja” på frågan “tror du på Gud?” All den här statistiken förlorar sin mening när sorgen och det oförklarliga drabbar.
Det enda som tycks klart är ljusen på stranden och att människorna söker sig till varandra. Är det kanske kyrkan som hittar kyrkan? Hittar sig själv igen?
*
Tack, fru påve!
