Dagens nummer av Kyrkpressen (6/07) innehöll ett par insändare om homosexualitet och välsignelse av partnerskap. De kom från vardera hållet, vilket ju var intressant.
Pastor Ulf Emeleus, en av de mest svartvita "ingenjörsteologer" (som applicerar ingenjörens tekniska “on-off”-tänkande också på sitt religiösa tänkande) som jag känner, uttalar sig naturligtvis ytterst negativt om homosexualitet med de vanliga argumenten - det är mot naturen, Gud fördömer etc. - och med slutklämmen “Präster missbrukar och sviker sin kallelse att tjäna Gud genom att välsigna dessa partnerskap, som Gud fördömer.” OK, klara besked. Tack för det.
Rauno Aho från Helsingfors anfaller tanken om att homosexualitet skulle vara onormalt genom att jämföra med vänsterhänthet, rödhårighet, extrem mängd av eller brist på intelligens och stark gudstro, vilka också alla är onormala. “Men normalitet är ett värde i sig endast i ett samhälle som stöter ut alla avvikande.” Bra sagt!
Ahos slutkläm förstår jag dock inte riktigt: “För övrigt är det väl så att det senast in extremis framstår som nödvändigt att lägga av en sexuell inriktning som hör den pubertala självförälskelsen till.” Öh? Är det homosexualiteten han menar, eller något annat? Det blir oklart för mig.
Kankkonens skriverier förbigår jag helst med tystnad.
