Ordet ”kyrka” har egentligen tre olika betydelser.
I grunden kommer det från grekiskan, där kyriaké betyder ”det som tillhör Herren” (Kyrios). Och alla kyrkor, oberoende av ordets innebörd, tillhör Herren, men alla är inte likadana.
1. ”Kyrka” kan beteckna en byggnad. Borgå domkyrka är en sådan. En byggnad kan skadas, rivas eller, som i detta fall, brinna. Sorgen och chocken är stor, men det är ändå ”bara” en byggnad.
2. ”Kyrka” kan beteckna en organisation. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en sådan. En organisation kan byggas upp och rivas ner, delas och sammanslås, ja, allmänt förändras med tiden. Organisationer är inte oviktiga, men orsaken till varför organisationen finns måste vara viktigare än att bevara organisationens existens för dess egen skull.
3. ”Kyrka” kan beteckna det som vi bekänner i trosbekännelsen: ”en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap”. Den är en osynlig sammanslutning av alla som tror på Jesus – nu, tidigare och i framtiden. Denna Kyrka (som jag gärna stavar med stort K) beror inte på oss människor och vår föränderlighet, utan endast på Herren Jesus.
Av detta ser vi att byggnader och organisationer är (åtminstone delvis) världsliga och mänskliga. Vad som händer med dem kan (och får!) beröra oss djupt, men det är inte de som är det djupaste i tillvaron.
Oberoende av vad som händer med kyrkorna, står Kyrkan alltid kvar. ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Tack, Herre, för din stora nåd!
