I min ungdom gick jag omkring med en stor plojknapp (kanske 10 cm i diameter) där det på engelska stod "I [hjärta] Jesus", alltså "Jag älskar Jesus".
Det var intressant att kolla in folks reaktioner. De flesta helsingforsare hade förstås utstuderat neutral min när de kastade en försynt blick på knappen, men ett par reaktioner minns jag: ett gäng med unga flickor som föll mig om halsen och ropade att de också älskar Jesus, vilket förstås var förstås väldigt angenämt (alltså också att de älskade Jesus), och en alkoholist som undrade vilken "sekt" jag hörde till och sedan förde en lång, varm och saklig diskussion om andliga frågor med mig.
En av mina äldre arbetskamrater på Församlingsförbundet undrade om det inte är viktigare att Jesus älskar mig än att jag älskar Jesus, varpå jag svarade: "Jo, för mig är det förstås det. Men för dem som jag möter är det viktigare att få veta att jag älskar Jesus." Och det svaret var hon nöjd med.
*
Den tanken tror jag bör genomsyra hela kristenlivet. Guds kärlek i Kristus är grunden för vår kärlek både till honom och till varandra. Det dubbla kärleksbudet vore meningslöst om inte Kristus hade dött på korset. Vi älskar därför att han först älskade oss, skriver kärleksaposteln (1Jh 4:19).
Kärleken mellan Gud och oss (i båda riktningarna) är starkt sammanknippad med tron och frälsningen. Den syns dock inte utåt, eftersom endast Gud kan se vad som finns i vårt hjärta. Det är genom att "vågrätt" föra kärleken vidare till våra medmänniskor (till vår nästa, för att tala med bibliska termer) som den "lodräta" kärleken kommer till synes. Och endast om det "lodräta" och det "vågräta" kombineras, bildas det ett kors. Om endera korsarmen saknas, har vi bara en käpp - ett användbart verktyg, kanske, men ingenting specifikt kristet.
Kristi kärleksbudskap är alltså mycket mångfasetterat - men allt grundar sig på och börjar med Guds kärlek till oss.
