I kommentarerna till ett tidigare inlägg (http://tinyurl.com/yvmo4c) fick jag frågan om det inte är möjligt att jag kan ta fel - i det fallet specifikt i "homofrågan". Och svaret blev naturligtvis att det är klart att jag kan ha orätt. Det är klart att jag har orätt på en del punkter, och om jag överbevisas om vilka punkter det gäller, ändrar jag mig. Men liksom andra lärare har jag ansvar för att undervisa sanningen, och då måste jag följa min övertygelse, mitt samvete och mitt förstånd, annars är jag verkligen värd fördömelse.
Och konsekvenserna måste jag naturligtvis bära.
Varje gång jag eller någon annan människa gör ett påstående eller har en åsikt är det implicit att personen i fråga kan missta sig. Det är därmed klart att min bibeltolkning - liksom andras - kan vara felaktig. Däremot måste jag - liksom andra - utgå från att det jag har kommit fram till under bibelstudium och bön är korrekt, annars vore det meningslöst att överhuvudtaget föra någon diskussion, komma med någon undervisning.
Den fullständiga kunskapen är ouppnåelig i denna värld. Till den hör också kunskapen om vilka punkter man har misstagit sig på. Om det är min plikt att säga att jag eventuellt har orätt på en punkt, är det det också på alla andra punkter. Och det är i praktiken omöjligt - eller åtminstone opraktiskt.
Men ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju större kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan och vet. Jag vet att min befriare lever (Job 19:25) - men där tar det nästan slut...
