För sextio år sedan igår, den 10 december 1948, antog och kungjorde Förenta Nationernas generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen, eller deklarationen som den också kallas, antogs med 48 ja-röster, inga nej-röster, men åtta blanka.
Omedelbart efter denna historiska händelse uppmanade generalförsamlingen alla medlemsstater att offentliggöra förklaringens text och att "göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden".
Förklaringens ingress lyder som följer:
*
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande,
tillkännager
generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
*
Länder som Sovjetunionen (så klart), Storbritannien och USA var inte så intresserade av att få deklarationen igenom i dess nuvarande form. Sovjetarna, med gulag osv, var emot friheter i allmänhet. USA ville ha en snävare text om medborgerliga rättigheter, men utan sociala och ekonomiska frågor. Britterna var inte intresserade av att ha dylika riktlinjer i sina kolonier, utan bara bland "civiliserat folk".
Däremot var det diplomater från länder som Chile, Frankrike och Kina (detta var ju före 1949, då Mao tog makten) som jobbade rumpan av sig i den arbetsgrupp som president F. D. Roosevelts änka Eleanor Roosevelt (1884-1962) ledde. Inga finländare var med; Finland blev av förekommen anledning medlem av FN först 1955.
Trots att deklarationen är sextio år gammal, ignoreras de mänskliga rättigheterna på många håll i världen. Likaså kan deklarationens text missbrukas och vändas till sin motsats (Tor Billgren kommer med ett exempel här: http://antigayretorik.blogspot.com/2008/12/kristet-missbruk-av-fns-deklaration-om.html ). Deklarationen har ibland getts en kvasireligiös ställning eller å andra sidan påståtts vara vidskepelse, men så är det ingalunda. Deklarationen är en inomvärldslig politisk överenskommelse där nationerna bestämmer hur spelreglerna skall se ut. Jag vill dock påstå att den är ett av de viktigaste politiska dokument som är giltiga i den dag som idag är.
Jag återkommer eventuellt till vissa enskilda artiklar.
