Under de senaste dagarna har bloggandet varit satt på undantag, för jag har flängt som ett torrt skinn till Borgås grannstäder Helsingfors och Tallinn. Nu är jag lite trött…
Inkommande veckoslut förrättar biskop Erik sin avskedsgudstjänst i Pedersöre kyrka. Domkyrkan står ju inte till buds, så han måste välja en annan, och då är Pedersöre inget dåligt val. Kyrkan är fin, och biskopen var kyrkoherde där när han valdes till biskop då för flera decennier sedan, medan jag själv ännu gick i högstadiet.
Det som jag (och andra) har förvånat mig över är att Borgå svenska domkyrkoförsamlings samtliga musiker och körer har kommenderats att medverka i gudstjänsten. Jag har inte exakt koll på vilket avståndet mellan Borgå och Pedersöre är, men det skall vara i storleksordningen 500 km.
Denna kommendering är anmärkningsvärd på flera sätt.
Visserligen håller musiklivet i Borgå en mycket hög kvalitet, men nog kan de sin sak i norra Österbotten också. Signalen är ju ändå den motsatta.
Gudstjänstlivet och förrättningarna i Borgå blir satta på undantag. Våra musiker är ju inte stiftets, utan församlingens musiker, som har ett primärt ansvar för den egna församlingen. Nu måste vi hanka oss fram med vikarier, och det är inte samma sak (även om vikarierna nog är duktiga).
En enda motivering till detta förfaringssätt har jag hört, och det är att biskopen vill ha med sig dem som han har haft mest samarbete med. Men för det första är han ju biskop för hela stiftet, också för Pedersöre, och för det andra har han haft åtminstone lika mycket samarbete med oss präster i Borgå som med musikerna. Argumentet haltar.
Jag blev tillfrågad om jag kommer att blogga om mitt arbete om jag får en viss ny tjänst. Det har jag inte gjort och kommer inte att göra det. Det som jag nu har tagit upp är inte en angelägenhet endast för domkyrkoförsamlingen, utan för hela stiftet.
Det får inte gå till på detta sätt. Om inte annat, så ser det fult ut.
