Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött, nyfött barn.
Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst:
då tystnar det.
Så gör alla mänskobarn.
Och taket är ej alltför tätt -
det är ej alla tak.
Och stjärnan sticker
silvernosen genom springan,
och söker sig till den lilles huvud:
stjärnor tycker om barn.
Och modren blickar mot stjärnan
och förstår -
alla mödrar förstår.
Och trycker lillungen skrämd
till sitt bröst -
men barnet diar lugnt i stjärnljus:
alla barn diar i stjärnljus.
Det vet ännu inget om korset:
det vet inget barn.
Elmer Diktonius, ur “Mull och moln” (1934)
