Våren gjorde sitt antåg, och jag stod ute vid en grav på Näsebackens begravningsplats i Borgå. Kistan hade sänkts ner i graven och blomsterhyllningarna var nedlagda. Det enda som återstod var för mig att avsluta med en bön innan vi gick till minnesstunden med det väntande kaffebordet.
Jag steg alltså upp till gravkanten, tog av mig hatten, slog upp handboken och sade: "Låt oss bedja."
Just då kom ett fasansfullt skrän bakom mig: "Kräääkkhs!!" Jag vände mig förvånat om och såg tio meter längre bort en fasantupp på vårhumör som protesterade mot att vi befann oss på hans revir. Till och med de närmast sörjande drog på mun över fasanens goda tajming!
Kommentoi kirjoitusta
Kirjaudu sisään voidaksesi kommentoida kirjoitusta.
Ei vielä tunnusta? Liity nyt!