Jag hade träff med sommarens konfirmandföräldrar idag. Det föranleder ett par allmänna reflektioner.
För det första finns det en intressant skillnad mellan de lutherska systerkyrkorna i Finland och Sverige.
I Svenska kyrkan har deltagandet i skriftskolan (eller konfirmandundervisningen, som det visst heter där) sjunkit stadigt under de senaste decennierna. År 2005 deltog enligt uppgift 36% av årsklassen, och i vissa församlingar i Stockholms stift var deltagandet under 10%.
Inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är situationen en helt annan. År 2006 deltog 88% av årsklassen, vilket skall jämföras med att 82% hörde till kyrkan vid samma tid. Vi som jobbar med skriftskolan kan ingalunda ta åt oss (hela) äran för detta, utan traditionen spelar en stor roll i detta. Det hör till att en finländare under sitt femtonde levnadsår skall gå i skirftskola och bli konfirmerad. I Sverige tycks denna tradition ha brutits.
Detta är på både gott och ont. Om nu ungdomarna frivilligt vill "utsätta sig" för Gud, är det förstås bra, fastän deras tydligaste motiv kanske ligger annanstans. Å andra sidan leder detta hos många till en viss brist på eftertanke och ärlighet. "Vill du med Guds hjälp visa din kristna tro i ditt liv?" Hur många svarar ärligt jakande på den frågan? Säkert många, men knappast varenda en konfirmand...
Och det leder mig till den andra punkten, nämligen förhållandet mellan skriftskola och konfirmation. Detta bloggade kollegan Matte om för någon vecka sedan. Han skrev:
"I konfirmandarbetet försöker vi förgäves betona skillnaden på skriftskola och konfirmation. Det att konfirmationen är en frivilligt vald bekräftelse på det att man säger ja till kyrkans tro. Ha-ha, vilket skämt. När konfirmanden väl är i skriftskolan finns i praktiken ingen återvändo. Allt är förberett. Kakorna beställda, inbjudningarna skickade, flygbiljetter bokade. Det är väl i klass med att backa ett bröllop att backa en konfirmation.Men vad skall lilla Elvira göra om hon under lägret konstaterar att JAG TROR INTE ETT DYFT PÅ DET HÄR?
Hur skall hon ta sig ur? Vilket mod, vilken kraft, vilket enormt självförtroende det kräver. Under drygt tjugo år och tusentals konfirmander har jag inte stött på en (1) som fattat detta beslut. Kyrkan är bra på att producera konfirmerade församlingsmedlemmar så här heltäckande. Men är det glädjande eller oroväckande? Skall vi vara stolta eller oroade över vår konfirmationsstatistik?"
http://tinyurl.com/2y5t3q
På föräldrasamlingen idag betonade jag än en gång mycket starkt att konfirmationen inte är en avslutningsfest för skriftskolan.
Jag betvivlar att det hade effekt.
