Biskopen drog till Sjöga,
borterst upp i sitt stift,
steg i stolen,
sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då ur kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!
Häpen såg bispen en mule
röras på målad mur,
tänkte: Lukas,
du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma
vit som ett skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kalt, kärvt.
Långa tider därefter
skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen,
töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga
hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.
Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett valv.
Satan, den lede,
flyr för hans vrede,
likt en ringa kalv.
Månförgylld om horna
går han på himmelens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.
Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampar Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.
Åldriga evangelister,
träden nu alla fram!
Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.
Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.
Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten,
glansbegjuten,
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid blommande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.
Erik Axel Karlfeldt, ur "Flora och Bellona" (1918)
