Årets pridemarsch utan opposition

Jag trodde att jag skulle missa Pride-marschen i Helsingfors i år igen, liksom jag gjorde i fjol. Den tycks alltid infalla på en lördag, och lördagar är ju arbetsamma för oss församlingspräster, eftersom vi har gott om förrättningar just då. Men när det i början av veckan klarnade att jag bara skulle ha en enda jordfästning, och den dessutom skulle börja redan kl. 9, insåg jag att det skulle fixa sig i alla fall! Hurra!

Jag kom till Helsingfors i lagom tid för att samlas med de andra marscherarna på Järnvägstorget inför starten kl. 13. Trevligt att träffa gamla och nya bekanta!

Där fanns en ensam motdemonstrant, en ung flicka (kanske i övre tonåren) som hade en skylt med texten Älä marssi helvettiin ("Marschera inte till helvetet"). Modigt av henne, förstås, men något felriktat; det är väl inte marschen som sådan, utan själva homosexualiteten, som för till helvetet - under förutsättning att man har den åsikten, alltså. Men det är ju hennes sak. Hon tog det lugnt och fredligt, och blev i sin tur lämnad i fred.

Andra motdemonstranter stötte vi sedan inte på (lite till min besvikelse). Där de har brukat stå, mellan Olympiaterminalen och S:t Henriks katedral, fanns det bara en massa poliser. Kanske de hade jagat bort oppositionen? Jag vet inte.

Enligt Hbl var det c:a 2.500 demonstranter i tåget. Jag har ingen orsak att betvivla siffran; jag hade själv räknat annorlunda, men jag är inte van att uppskatta så stora folkmassor. Jag kan bättre bedöma om det är 30 eller 70 personer i kyrkbänken...

Solen sken på min numera kala hjässa, men det var inte för hett. Jag var på förhand lite orolig för hur min fot skulle hålla - jag vrickade den nämligen strax före midsommar - men med idealbinda på var det inget problem. Det var (än en gång) en riktigt trevlig promenad för ett gott ändamål.